Musik: En låt #45.

Yo La Tengo - Little Honda

The Jesus & Mary Chain är ett sånt där band som aldrig riktigt funkat för mig. De låter stundtals helt okej, glimrar till här och där i små doser, men det stora problemet är att de aldrig lyckas leva upp till förväntningar. The Jesus & Mary Chain blir aldrig bättre än de band som låter som The Jesus & Mary Chain, och av de där sockersöta flickpopsmelodierna inslagna i taggtråd som popskribenter alltid talar om, hör man sällan särskilt mycket mer än själva taggtråden. De J&MC-låtar jag nynnar med till kan jag nog räkna upp på högerhandens fem fingrar.

När Yo La Tengo covrar Beach Boys "Little Honda" låter det som man önskar att J&MC lät. Det är sockersött och melodiöst och inlindat i, om inte taggtråd så åtminstone stålull. Jämför också textraderna:

"First gear, it's all right
Second gear, hang on tight
Third gear, ain't I right
Faster, it's all right"

(Yo La Tengo - Little Honda)

med

"I get ahead on my motorbike
I get ahead on my motorbike
I feel so quick in my leather boots
I feel so quick in my leather boots"

(Jesus & Mary Chain - The Living End)

Den ena är kaxig på riktigt, den andra påklistrat attitydstinn. Jag föredrar nog stålull framför taggtråd.

Lyssna! Yo La Tengo - Little Honda

Musik: Magnetic Fields, live på Cirkus.

Jag såg Magnetic Fields häromkvällen.

Skriver jag lite nonchalant och ledigt, som om det rörde sig om vilket litet indieband som helst. Det är ju långt ifrån sanningen, nästan så långt ifrån sanningen man kan komma.

Jag ska erkänna att jag tidigare faktiskt var en aning skeptisk till den här konserten. Länge tvekade jag att överhuvudtaget köpa en biljett. En del av min ovilja berodde förstås på min ekonomiska situation, men det fanns annat som skavde också. Jag var framförallt rädd att det skulle bli ett maraton gamla Magnetic Fields-hits i "Distortion"-tappning. Förvisso gillar jag "Distortion", men jag gillar den trots, inte tack vare, den taggiga ljudbilden. Stephin Merritts låtar är fantastiska hur han än klär ner eller upp dem, men Jesus & Mary Chain-skinnjacka klär dem... lite mindre fantastiskt. Att höra gamla favoriter påtvingas samma hårdhänta behandling var jag helt enkelt inte särskilt sugen på.

Gissa då hur lycklig jag blev när jag kom in på Cirkus och inte såg en effektpedal så långt mina ögon kunde nå. Piano, cello, en akustisk gitarr och en ukulele låg prydligt uppradade på scenen. Peppen växte sig större, och när bandet klev på scenen och rev av en alldeles bedårande (om än, naturligtvis, nattsvart cynisk) "Californa Girls", kristallklart klinisk och fri från taggiga kanter, då insåg jag att det här var raka motsatsen till vad jag fruktat. De nya låtarna lät fullkomligt ljuvliga i gammal tappning, ljudet var perfekt, bandet skojfriskt och kanske på gränsen till för publikfriande med långa mellansnack bestående av dåliga vitsar och ett och annat sarkastiskt muttrande från Stephin Merritt.

Mycket mer än det jag fick höra kunde jag inte önska mig. Nog var det några gamla örhängen som aldrig spelades, men det kompenserades av att andra låtar, som jag tidigare inte riktigt fastnat för, här lät så bra att de genast blev nya favoriter. Tragikomiska duetten "Yeah! Oh Yeah!", till exempel, och Gothic Archies-låten "Crows", som jag aldrig hört tidigare, men som ju bara måste handla om ångest och hjärnspöken egentligen, va?

"There are crows, crows, crows in the trees
Saying crow things, doing as they please
There are crows, crows, crows everywhere
But when I think of you, dear, I don’t care

I don’t care because I know you love me
Unlike all crows lurking above me..."

En lika enkel som mäktig metafor.

När konserten var slut kände jag mig upplyft, men samtidigt märkligt nedstämd. Hjärtat kändes tungt. Magnetic Fields texter om kärleken och livet, svärta och besvikelser, dröjer kvar i huvudet. För trots den ständigt närvarande sardoniska humorn kommer man inte undan det allvar som finns där i grunden.
Trots detta, kommer jag se Magnetic Fields nästa gång de är i krokarna?
Yeah, Oh Yeah!