Musik: En låt #45.

Yo La Tengo - Little Honda

The Jesus & Mary Chain är ett sånt där band som aldrig riktigt funkat för mig. De låter stundtals helt okej, glimrar till här och där i små doser, men det stora problemet är att de aldrig lyckas leva upp till förväntningar. The Jesus & Mary Chain blir aldrig bättre än de band som låter som The Jesus & Mary Chain, och av de där sockersöta flickpopsmelodierna inslagna i taggtråd som popskribenter alltid talar om, hör man sällan särskilt mycket mer än själva taggtråden. De J&MC-låtar jag nynnar med till kan jag nog räkna upp på högerhandens fem fingrar.

När Yo La Tengo covrar Beach Boys "Little Honda" låter det som man önskar att J&MC lät. Det är sockersött och melodiöst och inlindat i, om inte taggtråd så åtminstone stålull. Jämför också textraderna:

"First gear, it's all right
Second gear, hang on tight
Third gear, ain't I right
Faster, it's all right"

(Yo La Tengo - Little Honda)

med

"I get ahead on my motorbike
I get ahead on my motorbike
I feel so quick in my leather boots
I feel so quick in my leather boots"

(Jesus & Mary Chain - The Living End)

Den ena är kaxig på riktigt, den andra påklistrat attitydstinn. Jag föredrar nog stålull framför taggtråd.

Lyssna! Yo La Tengo - Little Honda

Svammel: Loppisfynd, igen.

Jag var på loppis med Mikaela och Moa igår. Moa har nyligen flyttat och letade därför möbler och annat smått och gott till bohaget. Mikaela och jag letade inte efter något särskilt, men behöver inga ursäkter för att snoka runt på loppisar. Första anhalten var Myrorna i Ropsten. Jag hittade inte särskilt mycket, men en snygg tröja, Bruce Springsteens ”The River”, två Patricia Highsmith-romaner ("Skuggan Av Ett Ansikte" och "Djupt Vatten") och en Paul Auster-dito ("Att Uppfinna Ensamheten") for jag iallafall därifrån med. Nästa anhalt var en stor loppis i Vårberg. Till en början såg den inte mycket ut för världen, bortsett från storleken, men en stunds snokade gav resultat. Jag hittade två seriealbum; ”Akira” och ”Ghost In The Shell” samt tre vinylskivor; en R.E.M. ("Dead Letter Office"), en John Lennon ("Double Fantasy") och en Bread ("Manna"). Good stuff.

Roligaste fyndet gjorde dock Mikaela: Beach Boys "Wild Honey" för en tjuga, mitt framför ögonen på en avundsjuk Stockholmsnatt-hipster.

Musik: Recent listening #2.

Under sommaren och hösten har jag utforskat barockpop och softrock mer intensivt än någonsin tidigare. Det finns olika skäl till detta, men en stor anledning är blandskivan "Sound Of Sunshine" (ladda ner den här om ni inte vill göra er själva en otjänst). Jag var naturligtvis medveten om dessa genres sedan tidigare, men under sommaren utvecklades min loja nyfikenhet till smått manisk besatthet. Den börjar mattas av något nu, men många gamla 60/70-talspärlor står fortfarande på inköpslistan. Skivorna nedan är gräddan av det jag inhandlat under de gångna månaderna.



Montage - Montage

Av samma anledning som jag undviker att lyssna på Zombies "Odessey & Oracle" mer än absolut nödvändigt, undviker jag att lyssna på "Montage" - jag är livrädd att spela sönder den. Jag är livrädd att magin ska försvinna. För det är i sanning en magisk skiva. Egentligen har Montage mer gemensamt med Left Banke, då Michael Brown återfinns i båda banden. Likheter finns såklart i såväl ljudbild som melodihantverk. Att det aldrig blir fullt lika bra spelar ingen roll. Att det ens kommer i närheten är stort nog i sig. Låt inte omslaget skrämma bort er, det här är ett bedårande album.



The Association - Birthday

Jag har sett The Association jämföras med Beach Boys både här och där, men jag tycker nog det är en ganska haltande jämförelse. På "Birthday" spretar och svävar gruppen på ett sätt som Beach Boys egentligen inte gjorde förrän på "Surfs Up". Det är omsom vackert och dramatiskt, ömsom lekfullt, alltid med fascinerande och fantasifulla arrangemang. Skivan låter, kort och gott, som omslaget ser ut. Som sig bör i den här genren alltså.

Burt Bacharach - Make It Easy On Yourself

Det första man tänker på är givetvis "Make It Easy On Yourself", låten. Walker Brothers. Stråkarna. På den här skivan låter den radikalt annorlunda. Borta är stråkarna, kvar finns ett ensamt piano. Sången (är det Bacharach själv som sjunger, eller någon helt annan? Det framgår inte av skivkonvolutet, och Google gör mig inte mycket klokare) låter råare, falskare. Jag kan inte påstå att jag föredrar den här versionen framför Walker Brothers, men den är onekligen ett intressant komplement. Skivan i övrigt är mestadels instrumental, vilket är rätt trevligt, och dessutom fungerar den alldeles utmärkt att dinera till.

Musik: Duglas T. Stewart och BMX Bandits ikväll.

Ikväll på Bonden Bar: Last Club Of Scotland och skotska indielegenderna BMX Bandits! (Eller bara Duglas T. Stewart och en akustisk gitarr? Den som lever får se.) Peppen är... om inte enorm, så iallafall påtaglig.

Jag upptäckte BMX Bandits så sent som i våras, då jag på kort tid inhandlade både "Down At The Hop" och "Life Goes On", båda förträffliga små popskivor. Den sistnämnda är klassisk skotsk indie producerad av Teenage Fanclub-ledaren Norman Blake. Den låter precis som man kan vänta sig, på gott och ont. "Down At The Hop" är, mera överraskande, något av en Beach Boys pastisch, med somriga harmonier och nonsenstexter om att vara i så bra shape att ens kärlekspartner "goes ape". Mycket charmigt och med ett oslagbart melodihantverk. Favoritlåten är helt klart "The Road Of Love Is Paved With Banana Skins", som jag hoppas spelas i afton. Genialisk titel, fin låt.

Förrutom gamla BMX Bandits-örhängen kommer vi ikväll få höra Duglas T.Stewart spela skivor. Så här lär ett tidigare DJ:set ha låtit, och det bådar ju onekligen rätt gott. Kan bli en mycket trevlig lördagkväll.