Musik: BMX Bandits - en kort recension.

På den lilla scenen står en medelålders man med hår som räcker långt över axlarna. Han har ett trivsamt trött och lite pårökt uttryck i ansiktet. Bakom ett litet elpiano sitter en mer kortklippt kille och ser självmedveten ut. Han har en gitarr i handen. Den långhåriga mannen heter Duglas. T. Stewart. Vad den andre heter vet jag inte. Men den här kvällen är det de här två människorna som utgör BMX Bandits. Ibland, oftast faktiskt, är de betydligt fler. Men det varierar. Duglas är den ende medlemmen som är konstant.
De river av låt efter låt, och det är fantastiska små popsymfonier allesammans. Är Duglas T. Stewart världens mest underskattade popsmed? Säkerligen en av dem iallafall. Det känns ofattbart att han inte fått större uppmärksamhet.
Trots detta är han på närmast maniskt gott humör, och det smittar av sig på publiken. Mellansnacken är mycket underhållande, och han har en underbar komisk timing. Flera gånger skrattar jag högt åt hans ganska, ehm, dampiga utspel. Som när han promotar sin soloskiva, som ikväll säljs till ett förmånligt pris:
”70 swedish crona! They must be crazy!”
Eller som när han gång på gång spelar fel, tvingas börja om låten från början, ursäktar sig och säger; ”Stephen Pastel would not stand for this!”
Att jag bara känner igen ett enda nummer ur repertoaren (”Serious Drugs”) spelar ingen roll. Varje låt de spelar blir en ny favorit, jag älskar varje minut, och genast fylls min önskelista med ungefär tretton nya skivtitlar ur bandets digra produktion.

Om någon händelsevis skulle vara nyfiken på hur detta band låter finns ett smakprov att ladda ner här.

Musik: Duglas T. Stewart och BMX Bandits ikväll.

Ikväll på Bonden Bar: Last Club Of Scotland och skotska indielegenderna BMX Bandits! (Eller bara Duglas T. Stewart och en akustisk gitarr? Den som lever får se.) Peppen är... om inte enorm, så iallafall påtaglig.

Jag upptäckte BMX Bandits så sent som i våras, då jag på kort tid inhandlade både "Down At The Hop" och "Life Goes On", båda förträffliga små popskivor. Den sistnämnda är klassisk skotsk indie producerad av Teenage Fanclub-ledaren Norman Blake. Den låter precis som man kan vänta sig, på gott och ont. "Down At The Hop" är, mera överraskande, något av en Beach Boys pastisch, med somriga harmonier och nonsenstexter om att vara i så bra shape att ens kärlekspartner "goes ape". Mycket charmigt och med ett oslagbart melodihantverk. Favoritlåten är helt klart "The Road Of Love Is Paved With Banana Skins", som jag hoppas spelas i afton. Genialisk titel, fin låt.

Förrutom gamla BMX Bandits-örhängen kommer vi ikväll få höra Duglas T.Stewart spela skivor. Så här lär ett tidigare DJ:set ha låtit, och det bådar ju onekligen rätt gott. Kan bli en mycket trevlig lördagkväll.