Musik: BMX Bandits - en kort recension.

På den lilla scenen står en medelålders man med hår som räcker långt över axlarna. Han har ett trivsamt trött och lite pårökt uttryck i ansiktet. Bakom ett litet elpiano sitter en mer kortklippt kille och ser självmedveten ut. Han har en gitarr i handen. Den långhåriga mannen heter Duglas. T. Stewart. Vad den andre heter vet jag inte. Men den här kvällen är det de här två människorna som utgör BMX Bandits. Ibland, oftast faktiskt, är de betydligt fler. Men det varierar. Duglas är den ende medlemmen som är konstant.
De river av låt efter låt, och det är fantastiska små popsymfonier allesammans. Är Duglas T. Stewart världens mest underskattade popsmed? Säkerligen en av dem iallafall. Det känns ofattbart att han inte fått större uppmärksamhet.
Trots detta är han på närmast maniskt gott humör, och det smittar av sig på publiken. Mellansnacken är mycket underhållande, och han har en underbar komisk timing. Flera gånger skrattar jag högt åt hans ganska, ehm, dampiga utspel. Som när han promotar sin soloskiva, som ikväll säljs till ett förmånligt pris:
”70 swedish crona! They must be crazy!”
Eller som när han gång på gång spelar fel, tvingas börja om låten från början, ursäktar sig och säger; ”Stephen Pastel would not stand for this!”
Att jag bara känner igen ett enda nummer ur repertoaren (”Serious Drugs”) spelar ingen roll. Varje låt de spelar blir en ny favorit, jag älskar varje minut, och genast fylls min önskelista med ungefär tretton nya skivtitlar ur bandets digra produktion.

Om någon händelsevis skulle vara nyfiken på hur detta band låter finns ett smakprov att ladda ner här.