Film: Barcelona.

Titel: Barcelona
Genre: Komedi, drama
Regi: Whit Stillman
År: 1994
Land: USA

Sådär, jakten är avslutad, filmen är införskaffad och sedd. Höll den måttet? Absolut. Lite spretig här och var, men i grund och botten en rätt fin historia om kärlek och utrikespolitik. Chris Eigeman (lika underbart störig och vrång som alltid) och Taylor Nichols spelar två amerikanska kusiner i Barcelona-exil. Ted (Nichols) är uptight säljare, Fred (Eigeman) är gröngöling i amerikanska armén. De är extremt olika - den ene pedantisk och stel, den andre slarvig och spontan - och drar sällan jämnt. Men under några turbulenta dagar i ett turbulent Barcelona lär de sig några nyttiga läxor om Livet, Kärleken och, inte minst, Varandra.
Så mycket mer har jag nog inte att säga om filmen. Min flickvän frågade mig halvvägs vad det egentligen var jag uppskattade med den, och jag kom inte på något bra svar. Jag svamlade något om att det jag uppskattar med Stillman, liksom med den obligatoriske referensen Woody Allen, är karaktärerna och deras självmedvetenhet, deras neuroser och deras narcissism. Vi får lära känna dem på precis det djup de själva skulle finna bekvämt att släppa in oss på. Inte särskilt djupt med andra ord, de låter oss mest skrapa på ytan. Men där under, strax under, skymtar så mycket mänsklig svaghet, så mycket osmickrande oro, att de ändå fascinerar och känns realistiska. Och så är de förstås väldigt roliga också.

Nu vill jag se "Last Days Of Disco", och så vill jag gärna att Stillman bryter tystnaden och regisserar något nytt snart. Det vore sannerligen på tiden.

8/10