Film: SubUrbia.

Titel: SubUrbia
Genre: Drama
Regi: Richard Linklater
År: 1996
Land: USA

"Anything is possible. It is night on planet earth and I'm alive. And someday I'll be dead. Someday I'll just be bones in a box, but right now, I'm not. And anything is possible. And that's why I can go to New York with Sooze because each moment can just be what it is. There's no failure, there's no mistake. I just, I just go there and live there and what happens, happens. And so, right now I'm getting naked and I'm not afraid. You know? I don't, I don't need money, man. I don't, I don't even need, I don't even need a future. I, I could knock out all of my teeth with a hammer. So what? You know, I could poke my eyes out. I'd still be alive, you know? At least I'd know that I was doing something real for two or three seconds, you know? It's all about fear and I'm not afraid anymore, man. Fuck it! Fuck fear!"

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att växa upp. Klockan är fem över två och jag borde sova. Istället sitter jag här, helt betagen, och försöker formulera något läsvärt om en film om amerikanska småstadsslackers.

"SubUrbia" handlar om ett gäng vänner i den lilla förorten Burnfield. De tillbringar det mesta av sin tid vid hörnet av en närlivsbutik, där de dricker öl, snackar skit och våndas över den meningslösa småstadstillvaron. En kväll kommer Pony, den i gänget som kom undan, tillbaka för att spendera natten med sina gamla vänner. Det blir en uppslitande konfrontation, och den lilla värld som Jeff, filmens huvudperson (spelad av Giovanni Ribisi), byggt upp omkring sig rasar samman fullständigt.

Jag är närmare trettio än tjugo, och det var två år sedan jag lämnade småstaden bakom mig. Det är sex år sedan jag senast gick arbetslös en längre tid. Jag borde rimligtvis kunna släppa det här nu. Någon gång borde jag kunna se något sånt här utan att tänka; "Det är filmen om mitt liv!"

Men nej. Det här är filmen om mitt liv, som det såg ut där och då, under åren efter gymnasiet. Åren som fortfarande sticker som en nål varje gång jag nuddar vid dem.

Att man lämnat något bakom sig betyder inte alltid att det är bearbetat.