Musik: Ett skivomslag #1.

"Varför äger jag inte den här skivan?" tänker jag varje gång jag ser "Nashville Skyline" i butik. Det är ett av mina favoritomslag. Jag fastnade för det redan första gången jag såg det. Han ser så glad, sympatisk och inbjudande ut, Bob Dylan. Opretentiös, spontan, levande. Inte alls så tjurskallig och vresig som han ofta framställt sig på andra omslag (och inte bara omslag för den delen...)

Jag är inte överförtjust i gladlynta gitarrtrubadurer, inte överförtjust i folk som prompt ska plocka fram gitarren och framkalla allsång på fester, inte överdrivet imponerad av otyglad livsglädje. Och även om jag sakta börjar förstå storheten är jag inte heller helsåld på Bob Dylan. Men jag har fastnat för det här omslaget ändå. Helt ologiskt.