Musik: David McWilliams - The Days Of David McWilliams.

Tydligen var David McWilliams "The Days Of Pearly Spencer" en mindre hit någon gång på 60-talet. Själv kände jag tidigare bara till Marc Almonds version, som förvisso är bra, men egentligen inte så mycket att höja ögonbrynen åt. McWilliams original däremot, är oerhört fin. Dramatisk refräng med effektfulla stråkar, enkelt utan att vara banalt. Scott Walker möter Bob Dylan, typ.

"The Days Of..." är en bra introduktion till David McWilliams. Samlingen spänner över 22 spår, och även om inte allt är klockrent (här finns en del Dylan/Donovan-pastischer som i ärlighetens namn är rätt intetsägande) så är det som är bra faktiskt ganska fantastiskt. Skivan inleds med en trio barockpopspår (tidigare nämnda "The Days Of Pearly Spencer", "Josephine" och "Brown Eyed Girl" - inte en Van Morrison-cover) som är helt knäckande. Förstklassigt låtskrivande och fantasifulla, kristallklara arrangemang. Att David McWilliams namn inte förs på tal oftare är både märkligt och lite ledsamt.

Musik: Ett skivomslag #1.

"Varför äger jag inte den här skivan?" tänker jag varje gång jag ser "Nashville Skyline" i butik. Det är ett av mina favoritomslag. Jag fastnade för det redan första gången jag såg det. Han ser så glad, sympatisk och inbjudande ut, Bob Dylan. Opretentiös, spontan, levande. Inte alls så tjurskallig och vresig som han ofta framställt sig på andra omslag (och inte bara omslag för den delen...)

Jag är inte överförtjust i gladlynta gitarrtrubadurer, inte överförtjust i folk som prompt ska plocka fram gitarren och framkalla allsång på fester, inte överdrivet imponerad av otyglad livsglädje. Och även om jag sakta börjar förstå storheten är jag inte heller helsåld på Bob Dylan. Men jag har fastnat för det här omslaget ändå. Helt ologiskt.

Film: Pepp #7.

I'm Not There

You don't need to be a Dylan fan to know which way the wind blows. Det räcker med att se trailern för att förstå att det här lär bli något utöver det vanliga. Trailern och Cate Blanchett. Enda orosmolnet är jobbige Ben Wishaw, men inte ens hans påtvingat truliga uppsyn lär kunna förstöra något såhär lovande. Vid sidan av "Control" den musikfilm jag ser mest fram emot just nu, och det mest intressanta i genren sedan "The Devil & Daniel Johnston".