Musik: Vila i frid, Mark Linkous.

Ännu en amerikansk singer-songwriter i indiefacket har valt att avsluta sitt liv. Direkt jag nåddes om nyheten om Mark Linkous död förstod jag att det måste röra sig om självmord. Det eller överdos. Med risk för att låta högtravande: en röst så skör kan inte inte tillhöra en hårdhudad man, sånger så sorgsna kan inte vara sprungna ur en munter själ. Sparklehorses "Good Morning Spider" innehåller några av de sprödaste, vackraste låtar som går att finna i min skivsamling. Samtidigt är det en skiva som visar på en artist med en otroligt bredd. Sorgesånger är hans signum, men plattan rymmer också studsande lo-fi-stänkare av den typ Robert Pollard brukar spotta ur sig.

Förutom den egna karriären har han agerat producent på Daniel Johnstons "Fear Yourself", en skiva som, på gott och ont, känns lika mycket som hans egen som Johnstons.
--
Mitt starkaste minne av Sparklehorse, för den som är intresserad:

Skolan var slut, det var sista natten i Motala med vänner som skulle spridas för vinden för att kanske aldrig ses igen. Vi satt på mitt dammiga vardagsrumsgolv, jag tror vi spelade kort, jag tror vi drack öl. Hela den gångna veckan hade handlat om att ta farväl, otaliga fester på otaliga platser. Den här kvällen var lugnare. Vi talade inte särskilt mycket om att alla skulle skingras morgonen därpå. Det var som en vanlig kväll. Och stereon spelade: "I'm so sick of these goodbyes, goodbyes".

En kort rad i en fantastisk låt som sammanfattade det vi alla tänkte.
--
Mark Linkous allra största stund kan vara "Maria's Little Elbows". Lyssna nedan. Det där som skaver i halsen är en klump.

Musik: Ulf Stureson och jag.

Mitt första minne av Ulf Stureson: Låten "En Annorlunda Värld" från en Silence-samling som goda vänner plockat med sig från en Arvika-festival för hundra år sedan. En bra låt, men inget anmärkningsvärt. Svensk pop i mängden, tyckte jag. Bob Hund och Fint Tillsammans gjorde det bättre, och på samma samlingsskiva dessutom. Men melodin satte sig, och stannade.

Mitt andra möte med Ulf Stureson: Under mina folkhögskoleår sände jag och min klass närradio i Motala. Det var fantastiskt roligt, trots att ingen någonsin lyssnade. Min klasskamrat Anna hade med sig en Ulf Stureson-skiva till studion. Kanske spelade hon någon låt med honom, kanske inte. Det jag minns är hennes ord: "Jag fattar inte varför inte fler lyssnar på honom, han är fantastisk!".

Mitt tredje möte med Ulf Stureson: Min vän Fredriks gamla lägenhet vid Odenplan, varsin flaska vin. Stureson var aktuell med skivan "Beroende", som snurrade i spelaren. Fredrik var ett stort fan. "Du säger att du är beroende av spriten...". Han bytte skiva till debuten, "I Overkligheten". "Du ringer mig när du är ledsen, aldrig när du är glad. Det gör mig verkligen ledsen, att jag aldrig får se dig glad." Små svarta mästerverk, nästan banala i sin enkelhet, och oerhört gripande. Jag minns att jag inte tänkte på Bob Hund och Fint Tillsammans längre. Det lät som en svensk Mark Linkous.

Mitt tredje möte med Ulf Stureson: Rotade fram "I Overkligheten" i en skivback på Myrorna i Skärholmen. Mindes Annas ord, mindes melodierna från Fredriks lägenhet. Köpte. Älskade. Några månader senare köpte jag uppföljaren.
Första spåret: "En Annorlunda Värld". Cirkeln sluts.

Jag är ett stort fan.

Jag fattar inte varför inte fler lyssnar på honom, han är ju fantastisk!

Musik: En låt #41.

Ulf Stureson - Sommarbarn

Olle Ljungströms karriär fick sig ett rejält uppsving i och med den eminenta dokumentären som visades på SVT och biografer nu i vår. Gott så. Hans musik förtjänar att upptäckas på nytt. Men det finns fler svenska artister som förtjänar att lyftas fram i ljuset igen. Jag tänker främst på Ulf Stureson. Min vän Fredrik spelade hans senaste skiva "Beroende" ett par gånger häromåret. "En svensk Mark Linkous", tänkte jag, och sen tänkte jag inte så mycket mer. Tills nu. För nyligen ramlade jag över ett exemplar av debutskivan "I Overkligheten", och jag är helt tagen.

Trasigt, sprucket och skevt låter det, inte helt olikt tidigare nämnde Ljungström, men det är naknare, lite mindre smart och trixigt. Skivan skrevs mitt i sorgearbetet efter att hans syster och bror gått bort med kort mellanrum. Det hörs. Det hörs framförallt på inledande "Sommarbarn". Sällan har jag hört en skörare, sorgligare sång, och då har jag ändå en hel skivsamling full med sorgliga, sköra sånger. Det är en sån där låt som jag vill ska spelas på min begravning. Som "Perfect Day", som "Himlen Är Oskyldigt Blå", eller varför inte; som en svensk version av Chris Bells "I Am The Cosmos".

Lyssna! - Ulf Stureson - Sommarbarn