Musik: Vila i frid, Mark Linkous.

Ännu en amerikansk singer-songwriter i indiefacket har valt att avsluta sitt liv. Direkt jag nåddes om nyheten om Mark Linkous död förstod jag att det måste röra sig om självmord. Det eller överdos. Med risk för att låta högtravande: en röst så skör kan inte inte tillhöra en hårdhudad man, sånger så sorgsna kan inte vara sprungna ur en munter själ. Sparklehorses "Good Morning Spider" innehåller några av de sprödaste, vackraste låtar som går att finna i min skivsamling. Samtidigt är det en skiva som visar på en artist med en otroligt bredd. Sorgesånger är hans signum, men plattan rymmer också studsande lo-fi-stänkare av den typ Robert Pollard brukar spotta ur sig.

Förutom den egna karriären har han agerat producent på Daniel Johnstons "Fear Yourself", en skiva som, på gott och ont, känns lika mycket som hans egen som Johnstons.
--
Mitt starkaste minne av Sparklehorse, för den som är intresserad:

Skolan var slut, det var sista natten i Motala med vänner som skulle spridas för vinden för att kanske aldrig ses igen. Vi satt på mitt dammiga vardagsrumsgolv, jag tror vi spelade kort, jag tror vi drack öl. Hela den gångna veckan hade handlat om att ta farväl, otaliga fester på otaliga platser. Den här kvällen var lugnare. Vi talade inte särskilt mycket om att alla skulle skingras morgonen därpå. Det var som en vanlig kväll. Och stereon spelade: "I'm so sick of these goodbyes, goodbyes".

En kort rad i en fantastisk låt som sammanfattade det vi alla tänkte.
--
Mark Linkous allra största stund kan vara "Maria's Little Elbows". Lyssna nedan. Det där som skaver i halsen är en klump.

Musik: Album-playlist, kvällen 16 augusti.

First Floor Power - Nerves

En riktigt bra skiva, som dock fungerar bättre när den upplevs i lurar, under långa promenader. För storheten i den här skivan; detaljerna, instrumenteringen, TEXTERNA, går en lätt över huvudet om man inte ägnar låtarna sin fulla uppmärksamhet. Kvar finns då bara en förvisso fin, men också ganska monoton radda låtar, där ingen direkt står ut från mängden. Tyvärr var så fallet ikväll.

Sparklehorse - Good Morning Spider

En synnerligen eklektisk blandning, där enda gemensamma nämnaren är den brusiga produktionen, Mark Linkous röst, och hans fantastiska känsla för melodier. Oerhört vackert, oavsett han är mumlar sentimentala sorgesånger, spottar ur sig punkharranger, eller gör både och i en och samma låt ("Chaos Of The Galaxy / Happy Man")

Edson - One Last Song About You Know What

Mest som research för förra inlägget.

My Favorite - Love At Absolute Zero

En av mina absoluta favoritskivor. Apokalyptisk pop i new wave-skrud och med fantastiska texter. Jag saknar fortfarande detta band, som inte han släppa mer än en skiva och en EP-samling innan de splittrades.

Electrelane - Axes

Har sett detta band två gånger, som förband till Arcade Fire, och som en av höjdpunkterna på förra årets Accelerator. Det är märkligt att jag inte äger fler än en skiva med dem. "Axes" är nämligen briljant, stundtals, när skramlet inte överröstar melodierna. Covern på "The Partisan" - en av mina favoritlåtar - är underbar och intensiv.

The Blue Nile - A Walk Across The Rooftops

The Blue Niles musik påminner mig alltid om de kvällar jag som liten tillbringade på motorvägen mellan Örebro och Karlskoga. Radion var på. Det var alltid ganska kackiga kanaler, Mix Megapol, Lugna Favoriter, såna grejer, och det var mycket Phil Collins, Chris Rea, ballader, ballader, ballader, regn mot rutan, trafikljus. The Blue Nile låter som allt detta, men med en nedtonad värdighet som gör dem... ganska oslagbara. Vissa nätter, då och då.

The Church - Starfish

Samma sak här, men det drar mer åt U2, mer åt arenan än åt nattradion.. Här finns också en dunkel, underskön mystik som senare skulle förädlas av band som Ride och Slowdive, men som lät riktigt bra redan här.