Film: Pieces Of April.

Titel: Pieces Of April
Genre: Drama, Komedi
Regi: Peter Hedges
År: 2003
Land: USA

Peter Hedges regiserade senast den romantiska komedin "Dan In Real Life", en film som var så usel att jag stundtals hade svårt att tro mina ögon. Så varför väljer jag då att, så här några månader senare, se hans regidebut, "Pieces Of April"? Anledningarna är två. Magnetic Fields på soundtracket och en hyllande kommentar från Kjell Häglund på Weird Science.

Och ja, "Pieces Of April" är faktiskt, på alla plan, en bättre film, utan att egentligen vara exceptionell på något vis. Det är ett nedtonat litet familjedrama med komiska inslag. Inte fri från problem, men med lika många ljusglimtar.

April (Katie Holmes) har över Thanksgiving bjudit hem familjen till sin sunkiga New York-lägenhet. April är familjens svarta får, och hennes föräldrar och syskon är ganska skeptiska till att överhuvudtaget acceptera hennes inbjudan, men då mamman (Patricia Clarkson) är svårt sjuk i cancer kan det vara en sista chans till försoning, och de reser ändå dit. Medan familjen ger sig ut på sin roadtrip (som känns som en något svartare "Little Miss Sunshine", då tittaren blir mer och mer varse om mammans eländiga tillstånd) försöker April febrilt få någon av hennes aviga grannar att bistå med en matlagningshjälp, eftersom hennes spis gått sönder. Just den här delen av filmen känns inte särskilt engagerande. Dels är jag inget fan av Katie Holmes, dels tar det för lång tid innan man förstår vikten av att matlagningen lyckas, hur mycket som står på spel. Jag kommer många gånger på mig själv med att längta efter ett scenbyte, efter fler scener med Patricia Clarkson. Hon är nämligen, precis som vanligt, alldeles förtrollande. En av mina absoluta favoriter. Få kan som henne gestalta sorg, förvirring och ren, spontan livglädje, ofta i en och samma scen. Oliver Platt, som spelar familjefadern, är också en fröjd att beskåda.

Det tar en stund för "Pieces Of April" att lyfta, mycket på grund av att huvudpersonen, April själv, känns ganska ointressant. En klyschig troubled young adult, till synes utan särskilt mycket djup. Men när filmen väl lyfter, ungefär halvvägs, gör den det med besked. Är man det minsta svag för bitterljuvt indieslisk är den väl värd en titt.

7/10

Film: Lars And The Real Girl.

Regi: Craig Gillespie
Genre: Komedi, drama
Titel: Lars And The Real Girl

År: 2007
Land: USA

Lars Lindstrom (Ryan Gosling) är en skygg och inåtvänd kille från samma karga, snöiga Minnesota som ”Fargo” utspelades i. Lars bor granne med sin bror och dennes gravida fru. De försöker desperat få Lars att öppna upp sig och möta världen, men Lars går sina egna vägar. På Internet beställer han en sexdocka som han sedan stolt presenterar för nära och kära, familj och arbetskamrater, som sin nya flickvän. Lars mår inte helt bra. Tack och lov är människorna i Lars omgivning så pass förstående att de väljer att spela med, och snart har hela samhället engagerat sig i förhållandet mellan Lars och Bianca (som dockan heter).

Det låter lite som en flamsig flåskomedi, och visst har den komiska inslag, men ”Lars And The Real Girl” är mest av allt hjärtvärmande och, faktiskt, ganska sorglig - att ”Six Feet Under”-medförfattaren Nancy Oliver skrivit manuset känns i efterhand helt naturligt. Här finns samma tvära kast mellan småquirky humor och djupaste allvar. I en av de starkaste scenerna har alltid fantastiska Patricia Clarkson, också hon ett välkänt ansikte från ”Six Feet Under”, en stor roll som Lars psykolog. Filmen handlar i mångt och mycket om Lars psykiska problem, varför han mår som han mår, och hur han i slutändan ska ta sig ut och klara av att leva ett normalt liv.

Jag tyckte om den här filmen betydligt mycket mer än jag trodde att jag skulle göra. Det finns så mycket här att älska. De kyliga miljöerna, där snälla människor med svenskklingande namn som Dagmar och Karin pulsar omkring i mysiga stickade tröjor och fulsnygga mustascher. Ryan Gosling har varit en favorit ända sedan den monumentala ”Half Nelson”, och han är precis lika bra här. Emily Mortimer, som jag tidigare bara sett i ”Match Point”, ger ett genomsympatiskt intryck, men allra mest imponerar faktiskt doldisen Paul Schneider som Lars oroliga storebror. Må så vara att han har ansikte som en legogubbe; aldrig har någon gråtit så trovärdigt med ett leende på läpparna.

Mer än något annat är ”Lars And The Real Girl” en tearjerker, i ordets mest positiva betydelse. Säkerligen inte en film för alla – cyniker lär skratta rått åt några av de mer sockersöta inslagen – men för människor vars hjärtan klapprar lite extra för de sjuka och svaga stackarna är det en underbar film, en film om hur mycket lite fantasi och väldigt mycket godhet kan göra för en trasig människa.

8/10