Musik: Årets skivor #2.

Började året med Arcade Fires ”Neon Bible”, eller var det förra året som slutade med den? Jag minns inte, men jag minns iskalla mornar i årets skälvande begynnelseveckor. Jag stod vid Gullmarsplan med ”No Cars Go” i öronen, och domnade fötter otåligt stampandes i väntan på tvärbanan. ”Neon Bible” hade för många svaga ögonblick för att ta sig ända upp till toppen av årsbästalistan, men ett av årets mest minnesvärda album var det ändock.

Jag var kär, eller i alla fall smickrad, under några veckor i februari. Det hände sig flera gånger i veckan att det pep till i mobilen; en glad hälsning i displayen och en fråga. Och strax därpå satt jag på tunnelbanan från Bagarmossen in till stan med de mer uppsluppna delarna av Patrick Wolfs ”The Magic Position” i lurarna. När historien senare fick en lite tråkigare vändning fungerade skivans dystrare delar precis lika bra.

Erik De Vahl hade vänligheten att skicka mig ett exemplar av mästerliga ”Oh! My Spine”. och även den snurrade ett antal varv i såväl mp3-spelaren som stereon under vårvintern. Vackra melodier. Kyliga arrangemang, men varm stämning. Detsamma hittade jag i Mixtapes & Cellmates självbetitlade fullängdsdebut. Årets ”Pet Grief”, om än inte fullt lika stark och, eh, mogen.

Som så många andra vårar kom lo-fi:n att ta allt större utrymme i takt med att graderna utomhus steg. Tidiga Modest Mouse och sena Pavement spelades flitigt. Årets första solstrålar lockar alltid fram en längtan i mig; efter skevhet, burkig falsksång och brus. Malcolm Middleton är väl inte lo-fi per se, men en fin popskiva släppte den forne Arab Strap-medlemmen i alla fall ifrån sig i år. Middleton är ledsen med glimten i ögat, och det är både roande och oroande att höra. Höjdpunkten, ”Stay Close, Sit Tight”, är den finaste och faktiskt mest optimistiska sång om depression jag någonsin hört.