Musik: Årets skivor #2.

Började året med Arcade Fires ”Neon Bible”, eller var det förra året som slutade med den? Jag minns inte, men jag minns iskalla mornar i årets skälvande begynnelseveckor. Jag stod vid Gullmarsplan med ”No Cars Go” i öronen, och domnade fötter otåligt stampandes i väntan på tvärbanan. ”Neon Bible” hade för många svaga ögonblick för att ta sig ända upp till toppen av årsbästalistan, men ett av årets mest minnesvärda album var det ändock.

Jag var kär, eller i alla fall smickrad, under några veckor i februari. Det hände sig flera gånger i veckan att det pep till i mobilen; en glad hälsning i displayen och en fråga. Och strax därpå satt jag på tunnelbanan från Bagarmossen in till stan med de mer uppsluppna delarna av Patrick Wolfs ”The Magic Position” i lurarna. När historien senare fick en lite tråkigare vändning fungerade skivans dystrare delar precis lika bra.

Erik De Vahl hade vänligheten att skicka mig ett exemplar av mästerliga ”Oh! My Spine”. och även den snurrade ett antal varv i såväl mp3-spelaren som stereon under vårvintern. Vackra melodier. Kyliga arrangemang, men varm stämning. Detsamma hittade jag i Mixtapes & Cellmates självbetitlade fullängdsdebut. Årets ”Pet Grief”, om än inte fullt lika stark och, eh, mogen.

Som så många andra vårar kom lo-fi:n att ta allt större utrymme i takt med att graderna utomhus steg. Tidiga Modest Mouse och sena Pavement spelades flitigt. Årets första solstrålar lockar alltid fram en längtan i mig; efter skevhet, burkig falsksång och brus. Malcolm Middleton är väl inte lo-fi per se, men en fin popskiva släppte den forne Arab Strap-medlemmen i alla fall ifrån sig i år. Middleton är ledsen med glimten i ögat, och det är både roande och oroande att höra. Höjdpunkten, ”Stay Close, Sit Tight”, är den finaste och faktiskt mest optimistiska sång om depression jag någonsin hört.

Musik: Mixtapes & Cellmates - Mixtapes & Cellmates

En recension som, så att säga, föll mellan stolarna när den var aktuell...

Artist: Mixtapes & Cellmates
Titel: Mixtapes & Cellmates
Bolag: NoMethod Records
År: 2007

I skarven mellan varma och kyliga årstider är det alltid en speciell sorts musik som betyder lite extra mycket för mig. Den musiken som låter som luften känns när man andas in den. Kylig och frisk, men med stråk av värme, som en förnimmelse om det som varit eller det som ska komma.
Förra våren var det Radio Depts ”Pet Grief” och i höstas Nicolas Makelberges ”Dying In Africa”. Mycket talar för att Mixtapes & Cellmates debutalbum blir den här vårens soundtrack.

Det är främst ljudbilden som för tankarna till ovan nämnda artister. I övrigt finns inte särskilt stora likheter. Det Mixtapes & Cellmates sysslar med är mer klassiskt, melankoliskt pophantverk. Lyssnar man närmare anas Bear Quartets ”Everybody Else”, lite Postal Service och Bright Eyes elektroniska utflykt ”Digital Ash In A Digital Urn”, och med undantag för den sistnämnda är det ju riktigt trevliga referenser, oavsett de är medvetna influenser eller ej.

Det är ett skickligt hantverk, helt klart. Starka och halvstarka låtar rakt igenom, och en kirurgiskt klinisk produktion signerad David Sandström, som är en ren njutning att lyssna på.

Det återstår att se om det här är en skiva jag kommer att plocka upp även kommande vårar och höstar. Det finns något som är svårt att ta på, något smått pubertalt i vissa låtar, som får mig att tvivla ibland. Lite för många textrader om att vara sober och ledsen på fest, sånt som visserligen går alldeles utmärkt att relatera till, men som ändå låter lite valpigt och blir irriterande i längden. Men så fort tvivlet kommer smygande knockar Mixtapes & Cellmates mig med en ny sån där subtil melodislinga som låter som om den kommit rusande mot en från övre stratosfären, och där och då framstår det här som en av årets svenska debutskivor.