Musik: Mixtapes & Cellmates - Mixtapes & Cellmates

En recension som, så att säga, föll mellan stolarna när den var aktuell...

Artist: Mixtapes & Cellmates
Titel: Mixtapes & Cellmates
Bolag: NoMethod Records
År: 2007

I skarven mellan varma och kyliga årstider är det alltid en speciell sorts musik som betyder lite extra mycket för mig. Den musiken som låter som luften känns när man andas in den. Kylig och frisk, men med stråk av värme, som en förnimmelse om det som varit eller det som ska komma.
Förra våren var det Radio Depts ”Pet Grief” och i höstas Nicolas Makelberges ”Dying In Africa”. Mycket talar för att Mixtapes & Cellmates debutalbum blir den här vårens soundtrack.

Det är främst ljudbilden som för tankarna till ovan nämnda artister. I övrigt finns inte särskilt stora likheter. Det Mixtapes & Cellmates sysslar med är mer klassiskt, melankoliskt pophantverk. Lyssnar man närmare anas Bear Quartets ”Everybody Else”, lite Postal Service och Bright Eyes elektroniska utflykt ”Digital Ash In A Digital Urn”, och med undantag för den sistnämnda är det ju riktigt trevliga referenser, oavsett de är medvetna influenser eller ej.

Det är ett skickligt hantverk, helt klart. Starka och halvstarka låtar rakt igenom, och en kirurgiskt klinisk produktion signerad David Sandström, som är en ren njutning att lyssna på.

Det återstår att se om det här är en skiva jag kommer att plocka upp även kommande vårar och höstar. Det finns något som är svårt att ta på, något smått pubertalt i vissa låtar, som får mig att tvivla ibland. Lite för många textrader om att vara sober och ledsen på fest, sånt som visserligen går alldeles utmärkt att relatera till, men som ändå låter lite valpigt och blir irriterande i längden. Men så fort tvivlet kommer smygande knockar Mixtapes & Cellmates mig med en ny sån där subtil melodislinga som låter som om den kommit rusande mot en från övre stratosfären, och där och då framstår det här som en av årets svenska debutskivor.