Film: Employee Of The Month

Titel: Employee Of The Month
Regi: Mitch Rouse
År: 2004
Land: USA

Det finns två filmer med titeln ”Employee Of The Month”. En med Jessica Simpson. Hennes medverkan får mig att sky den som pesten, trots att temat; arbetsplatsen och dess hierarkier, har fascinerat mig lika länge som jag själv haft jobb.
Den andra filmen med samma namn har Matt Dillon i huvudrollen. Jag har aldrig riktigt gillat Matt Dillon heller. Jag vet inte riktigt varför. Jag har aldrig fått någon anledning att uppskatta honom (förrän jag såg Bukowski-filmatiseringen ”Factotum” som var ganska bra) men aldrig haft några själ att ogilla honom heller. Förrän nu. Han medverkar nämligen i den absolut sämsta film jag någonsin sett. Den heter, som ni säkert förstår, också ”Employee Of The Month” och är regisserad av Mitch Rouse.

Det här är inte en recension, det är en uppmaning. För ert eget bästa, för guds skull, se inte den här filmen! Jag gjorde själv misstaget, och den förstörde en hel kväll för mig. Jag knöt händerna tills knogarna vitnade och förbannade mig själv, mitt dåliga omdöme och de förlorade timmarna jag aldrig skulle få tillbaka.
Matt Dillon spelar David Walsh, en man vars liv verkar perfekt. Ett välbetalt jobb på en bank, ett kommande äktenskap med en vacker flickvän (Christina Applegate). Men så en dag rasar allt. Den förväntade löneförhöjningen uteblir. Samtalet med chefen slutar istället med att David får sparken. Väl hemma konfronteras han av en vansinnig flickvän som upptäckt att David vänstrat med en kollega. Vad göra? Fly ut på strippklubb med vidriga kompisen Steve Zahn förstås!
När dagen nått sitt slut sitter David på ett motellrum med en laddad revolver framför sig på bordet. Men vem ska han använda den mot? Sig själv eller sin äckliga chef?
Så här långt kunde det ha fungerat, om filmen skrivits och regisserats av exempelvis Mike Judge.
Mike Judge, och ja, Ricky Gervais, är faktiskt anledningen till att jag överhuvudtaget såg den här filmen. Jag hoppades på en ny ”Office Space”, men tji fick jag.
Ingenting är roligt. Steve Zahn är tänkt vara comic relief men är enbart påfrestande.
Inget är charmigt, bara svart och cyniskt. Manuset verkar vara stafettskrivet. Ni vet, en person skriver en rad, viker papperet och lämnar över till någon annan. Så dåligt håller filmen ihop. I samma ögonblick som David får pistolen i handen byter filmen riktning och försöker vara en Tarantino-produktion. Den misslyckas även där, och det hela blir sju resor värre. När eftertexterna börjat rulla har handlingen twistats om ungefär tio gånger. Inget är som det verkade, och man sitter bara och gapar över det otroligt fåniga slutet. Kanske skrattar man förbluffat.
Tills vreden tar vid.