Film: Lonesome Jim.

Titel: Lonesome Jim
Regi: Steve Buscemi
År: 2005

Jim kommer deprimerad tillbaka till föräldrahemmet och småstaden efter att ha misslyckats kapitalt med att förverkliga sina drömmar i storstaden. Låter det som ”Garden State”? Det är lite som ”Garden State”. Låter det som ”Vi Som Aldrig Sa Hora” ? Jag vet inte, där har jag bara läst recensionerna.
Egentligen är det en ganska förutsägbar indiekomedi, sådär småputtrigt självömkande som man förväntar sig. Casey Affleck pratar släpigt och dämpat och har en riktigt snygg flottig emolugg som många säkert kommer att hata. Jag skulle nog också göra det, om det inte vore för att hans Jim är sådär underbart självupptagen och vidrig som bara riktigt deprimerade människor kan vara. Allt för ofta skildras depression som något fint och romantiskt, som något som får människor att tänka och känna lite för mycket för deras eget bästa. I själva verket finns det inget fint alls i det, och det illustreras alldeles ypperligt här. Jim ljuger och snyltar, utnyttjar och gnäller och gör allt för att slippa ta ansvar och hjälpa sin hårt prövade familj. När han träffar ett kärleksintresse i Liv Tylers optimistiska sjuksköterska gör han sitt bästa för att undvika henne, men man behöver knappast vara filmvetare för att ana att deras historia ändå lär sluta sockersött.
Fotot är lite skitigt och sunkigt och ger en nästan dokumentär känsla, lite som ”The Squid And The Whale”. Skådespelarna är sådär smaklöst klädda (rutiga skjortor direkt från Ullared) som man inbillar sig att riktiga mellanvästernamerikaner verkligen är. En av filmens höjdpunkter är en riktigt tafflig och osexig sexscen mellan Casey Affleck och Liv Tyler, där kameran följer med ända ner i sjukhussänghalmen.
James C. Strouse har skrivit ett tajt, realistiskt och roligt manus drypande av svart humor, men också ganska mycket värme. Hans andra film, ”Grace Is Gone” (med John Cusack i huvudrollen!) har han regisserat själv, och den har tyvärr fått rätt kass kritik. Kanske borde han överlåta regin till andra. Ett samarbete med Noah Baumbach vore onekligen intressant…