Film: 28 Weeks Later.

Titel: 28 Weeks Later
Regi: Juan Carlos Fresnadillo
År: 2007
Land: England

Storbritannien har efter zombiekatastrofen i briljanta 28 Days Later börjat återbefolkas. Överlevare och återvändande emigranter flyttas till ett nybyggt avskärmat samhälle i centrala delarna av det som en gång var London, där de bevakas av amerikansk militär. Samhället har snabbköp, sjukhus ”and even a pub”. Allt verkar någorlunda stabilt och fridfullt, tills två ungar, Andy och Tammy, bestämmer sig för att ge sig ut ur den skyddade zonen på jakt efter ett fotografi av sin mamma, som tycks ha käkats opp någon gång i inledningsscenerna. Där inleds ett händelseförlopp som får ödesdigra konsekvenser för London, England, ja, kanske hela världen.

Jag ska direkt säga att jag tyckte mycket om 28 Weeks Later. Lika bra som föregångaren är den givetvis inte. Allt som kändes nytt och spännande med den filmen känns… lite mindre nytt och lite mindre spännande här. Men bra är det, helt klart. Danny Boyle har lämnat över regin till Juan Carlos Fresnadillo, men mycket känner man ändå igen. Det skitiga fotot, den skakiga och närgångna handkameran, de något förvirrande actionscenerna, exteriörerna från ett trasigt och ödelagt London. Skillnaden är väl att allt är större, maffigare, brutalare. Ja, 28 Weeks Later har faktiskt några av de mest skoningslösa våldsscener jag sett på länge. Jag är inte särskilt lättskrämd, men när en hjältekaraktär jag just lärt mig att tycka om eldas upp levande i en scen som aldrig tycks ta slut, är handen inte långt från ögonen. Det är nästan så att man önskar att stackars Andy och Tammy fick dö, för om de fasor de genom filmen tvingas bevittna inte förvandlar dem till dreglande kollin vet jag inte vad som skulle kunna göra det.

Det finns minus förstås. Hela handlingen förs egentligen framåt av huvudpersonernas idiotiska agerande. Inte ens slasherfilmens klassiska tonårsflickor beter sig så korkat som majoriteten av karaktärerna, militärer och forskare inkluderat, gör i 28 Weeks Later. Här finns flera scener där katastrofen kunde ha undvikits genom lite rationellt och logiskt tänkande, och där känns manuset faktiskt lika oskarpt som filmens pantade huvudpersoner. Jag är inte den som anser att en karaktär måste vara kvicktänkt och fatta kloka beslut för att förtjäna mina sympatier, men här kände jag vid flera tillfällen för att både stöna och slå mig för pannan.

Men nu är ju lyckligtvis inte det här en film där manuset är det viktigaste. Vem bryr sig om det när vi har en helikopterscen mer spektakulär och vansinnigt häftig (rotorblad som plöjer genom zombiekroppar som en gräsklippare klipper gräs) än något annat vi sett i år – Die Hard 4.0 inräknad? När vi har en fantastisk Robert Carlyle i en av de mest intensiva och skräckinjagande masszombiescener som någonsin fångats på film?

Överlag ger 28 Weeks Later mig precis det jag vill ha av en zombiefilm. Skräck, domedagskänslor, blod och äckel och en del samhällskritik. Den tar, precis som en god uppföljare bör, originalkonceptet, kryddar det, skakar om och lägger till några fler explosioner. Man blir inte lika överraskad som första gången, men gillar man zombiefilm lika mycket som zombies gillar människokött är 28 Weeks Later ett välsmakande skrovmål som säkert kan hålla en mätt ända fram till den förmodade uppföljaren 28 Months Later.