Litteratur: Garth Ennis – Chronicles Of Wormwood.

Garth Ennis vet hur man återanvänder gamla beprövade koncept. Lyckligtvis vet han hur man återanvänder med stil. Annars hade man nog blivit lite trött på honom vid det här laget, och så är ju ännu inte fallet, eller hur? Religionskritik och sympatiska bad guys såg vi redan i ”Preacher”, och här är båda ingredienserna tillbaka med besked.

Huvudpersonen i ”Chronicles Of Wormwood” heter Daniel. Daniel är antikrist. Han är inte god, men definitivt inte ond heller. Han har goda sidor och han har dåliga. Han är en otrogen lögnhals, men han har oftast hjärtat på rätta stället. Han är, kort sagt, en blandning mellan Ennis bästa karaktärer, Jesse Custer och vampyren Cassidy från nämnda "Preacher".

Daniel bästa vänner är den saktmodige Jay (Jesus återuppstånden) och den talande kaninen Jimmy (vars främsta intresse är att trolla på internetforum). Tillsammans ägnar de större delen av sin fritid till att, precis som vem som helst. sitta och dricka sig ljumna på sunkiga syltor. Tills den dag pappa Djävulen uppenbarar sig, med planer på världsherravälde.

Det är både snyggt tecknat och skrivet, precis hela tiden. Jacen Burrows har en ren, effektiv tecknarstil, inte så lite lik Steve Dillons, men med vissa inslag av en annan av mina favoriter, Frank Quitely. Historien är naturligtvis kryddad med massor av sex, ultravåld och popkulturella referenser. Precis som man väntar sig av Garth Ennis. Egentligen rör det sig mest om ett gäng idéer som inte riktigt fick plats i ”Preacher”, och jag saknar mycket av den episka känslan och de genuint rörande scener som fanns där. ”Wormwood” är mest humor och provokationer, som ”South Park”, ”Dogma” och ”Mitt Liv Som Död” i ett enda vältecknat och förbannat roligt paket.