Litteratur: It's gross, but is it art? #1

Garth Ennis prosa är hårdkokt, straight to the point, men poetisk när den behöver vara det. Dialogen trovärdigt kortfattad - i en värld på väg att gå under finns ingen tid för småprat. Teckningarna av Jacen Burrows är, precis som jag tidigare nämnt, en perfekt blandning av Frank Quitely och Steve Dillon (likheten med dessa fantastiska tecknare har Ennis själv också har nämnt i intervjuer). Serierna de skapar vibrerar - "303", "Chronicles Of Wormwood" och nu "Crossed".

Idén till "Crossed" säger sig Ennis ha fått i en mardröm. Han befann sig i ett klassiskt skräckfilmsscenario - inlåst i ett hus tillsammans med andra överlevande, omringade av levande döda. Men varelserna utanför var vid en närmare titt inte alls zombies, utan vanligt folk. Bara förvridna av ondska och djuriska lustar, maniskt flinande åt tanken på allt fruktansvärt de skulle utsätta människorna i huset för. Serien börjar också som en klassisk zombie/epidemihistoria. Huvudpersonen, en helt vanlig everyman, dricker kaffe på sin favoritsylta när katastrofen inleds. Ett virus tycks ha brutit ut, ett virus som får sina offer att bejaka sina allra värsta, mest sadistiska sidor. Snart har ett flygplan kraschat, en atombomb detonerat, någon har fått näsan avbiten och ingenting blir någonsin vad det har varit.

Ennis är en fantastisk berättare. Det finns en frenesi, en känsla av panik här, vars like jag aldrig upplevt i seriemediet. Och en känsla av skräck som fick mig att faktiskt både tveka och darra på handen innan jag började läsa seriens andra nummer. Omslaget var nog skrämmande i sig. Hånfullt grinande människor slänger ut passagerare ur ett flygplan. Numret avslutas också med en av de vidrigaste teckningar jag någonsin behövt beskåda. Jag tänker inte ens beskriva vad som händer, men kan säga att det involverar små barn som slits i stycken och föräldrar som våldtas analt. Tunga grejer, och helt utan den svarta humor som annars är Ennis kännetecken. Det här är befriat från ironi, det är nattsvart, distanslöst, hopplöst.



Så är han ute efter att skrämma, äckla och chockera, så har den gode Ennis gjort det igen. Så här långt har han också lyckats väva en engagerande historia, som lockar åtminstone mig till fortsatt läsning (trots att det tar emot ibland). Frågan är vad han vill ha sagt? Att det handlar om religionskritik behöver knappt nämnas. Det är ett ämne Ennis varit inne på många gånger tidigare, och de smittade i "Crossed" bär alla ett kors i ansiktet. Men är smittan ett straff från Gud? Eller försöker Ennis visa oss exempel på hemskheter som i verkligheten görs i olika religioners namn? Jag antar att det är något tiden får utvisa. Men som en vis skribent på Freakangels skrev: "This stuff is going on right now, somewhere on this planet."
Den enes mardröm är den andres verklighet.

Litteratur: Garth Ennis – Chronicles Of Wormwood.

Garth Ennis vet hur man återanvänder gamla beprövade koncept. Lyckligtvis vet han hur man återanvänder med stil. Annars hade man nog blivit lite trött på honom vid det här laget, och så är ju ännu inte fallet, eller hur? Religionskritik och sympatiska bad guys såg vi redan i ”Preacher”, och här är båda ingredienserna tillbaka med besked.

Huvudpersonen i ”Chronicles Of Wormwood” heter Daniel. Daniel är antikrist. Han är inte god, men definitivt inte ond heller. Han har goda sidor och han har dåliga. Han är en otrogen lögnhals, men han har oftast hjärtat på rätta stället. Han är, kort sagt, en blandning mellan Ennis bästa karaktärer, Jesse Custer och vampyren Cassidy från nämnda "Preacher".

Daniel bästa vänner är den saktmodige Jay (Jesus återuppstånden) och den talande kaninen Jimmy (vars främsta intresse är att trolla på internetforum). Tillsammans ägnar de större delen av sin fritid till att, precis som vem som helst. sitta och dricka sig ljumna på sunkiga syltor. Tills den dag pappa Djävulen uppenbarar sig, med planer på världsherravälde.

Det är både snyggt tecknat och skrivet, precis hela tiden. Jacen Burrows har en ren, effektiv tecknarstil, inte så lite lik Steve Dillons, men med vissa inslag av en annan av mina favoriter, Frank Quitely. Historien är naturligtvis kryddad med massor av sex, ultravåld och popkulturella referenser. Precis som man väntar sig av Garth Ennis. Egentligen rör det sig mest om ett gäng idéer som inte riktigt fick plats i ”Preacher”, och jag saknar mycket av den episka känslan och de genuint rörande scener som fanns där. ”Wormwood” är mest humor och provokationer, som ”South Park”, ”Dogma” och ”Mitt Liv Som Död” i ett enda vältecknat och förbannat roligt paket.