Litteratur: It's gross, but is it art? #1

Garth Ennis prosa är hårdkokt, straight to the point, men poetisk när den behöver vara det. Dialogen trovärdigt kortfattad - i en värld på väg att gå under finns ingen tid för småprat. Teckningarna av Jacen Burrows är, precis som jag tidigare nämnt, en perfekt blandning av Frank Quitely och Steve Dillon (likheten med dessa fantastiska tecknare har Ennis själv också har nämnt i intervjuer). Serierna de skapar vibrerar - "303", "Chronicles Of Wormwood" och nu "Crossed".

Idén till "Crossed" säger sig Ennis ha fått i en mardröm. Han befann sig i ett klassiskt skräckfilmsscenario - inlåst i ett hus tillsammans med andra överlevande, omringade av levande döda. Men varelserna utanför var vid en närmare titt inte alls zombies, utan vanligt folk. Bara förvridna av ondska och djuriska lustar, maniskt flinande åt tanken på allt fruktansvärt de skulle utsätta människorna i huset för. Serien börjar också som en klassisk zombie/epidemihistoria. Huvudpersonen, en helt vanlig everyman, dricker kaffe på sin favoritsylta när katastrofen inleds. Ett virus tycks ha brutit ut, ett virus som får sina offer att bejaka sina allra värsta, mest sadistiska sidor. Snart har ett flygplan kraschat, en atombomb detonerat, någon har fått näsan avbiten och ingenting blir någonsin vad det har varit.

Ennis är en fantastisk berättare. Det finns en frenesi, en känsla av panik här, vars like jag aldrig upplevt i seriemediet. Och en känsla av skräck som fick mig att faktiskt både tveka och darra på handen innan jag började läsa seriens andra nummer. Omslaget var nog skrämmande i sig. Hånfullt grinande människor slänger ut passagerare ur ett flygplan. Numret avslutas också med en av de vidrigaste teckningar jag någonsin behövt beskåda. Jag tänker inte ens beskriva vad som händer, men kan säga att det involverar små barn som slits i stycken och föräldrar som våldtas analt. Tunga grejer, och helt utan den svarta humor som annars är Ennis kännetecken. Det här är befriat från ironi, det är nattsvart, distanslöst, hopplöst.



Så är han ute efter att skrämma, äckla och chockera, så har den gode Ennis gjort det igen. Så här långt har han också lyckats väva en engagerande historia, som lockar åtminstone mig till fortsatt läsning (trots att det tar emot ibland). Frågan är vad han vill ha sagt? Att det handlar om religionskritik behöver knappt nämnas. Det är ett ämne Ennis varit inne på många gånger tidigare, och de smittade i "Crossed" bär alla ett kors i ansiktet. Men är smittan ett straff från Gud? Eller försöker Ennis visa oss exempel på hemskheter som i verkligheten görs i olika religioners namn? Jag antar att det är något tiden får utvisa. Men som en vis skribent på Freakangels skrev: "This stuff is going on right now, somewhere on this planet."
Den enes mardröm är den andres verklighet.

Litteratur: Garth Ennis – Chronicles Of Wormwood.

Garth Ennis vet hur man återanvänder gamla beprövade koncept. Lyckligtvis vet han hur man återanvänder med stil. Annars hade man nog blivit lite trött på honom vid det här laget, och så är ju ännu inte fallet, eller hur? Religionskritik och sympatiska bad guys såg vi redan i ”Preacher”, och här är båda ingredienserna tillbaka med besked.

Huvudpersonen i ”Chronicles Of Wormwood” heter Daniel. Daniel är antikrist. Han är inte god, men definitivt inte ond heller. Han har goda sidor och han har dåliga. Han är en otrogen lögnhals, men han har oftast hjärtat på rätta stället. Han är, kort sagt, en blandning mellan Ennis bästa karaktärer, Jesse Custer och vampyren Cassidy från nämnda "Preacher".

Daniel bästa vänner är den saktmodige Jay (Jesus återuppstånden) och den talande kaninen Jimmy (vars främsta intresse är att trolla på internetforum). Tillsammans ägnar de större delen av sin fritid till att, precis som vem som helst. sitta och dricka sig ljumna på sunkiga syltor. Tills den dag pappa Djävulen uppenbarar sig, med planer på världsherravälde.

Det är både snyggt tecknat och skrivet, precis hela tiden. Jacen Burrows har en ren, effektiv tecknarstil, inte så lite lik Steve Dillons, men med vissa inslag av en annan av mina favoriter, Frank Quitely. Historien är naturligtvis kryddad med massor av sex, ultravåld och popkulturella referenser. Precis som man väntar sig av Garth Ennis. Egentligen rör det sig mest om ett gäng idéer som inte riktigt fick plats i ”Preacher”, och jag saknar mycket av den episka känslan och de genuint rörande scener som fanns där. ”Wormwood” är mest humor och provokationer, som ”South Park”, ”Dogma” och ”Mitt Liv Som Död” i ett enda vältecknat och förbannat roligt paket.

Året i övrigt.

Sånt jag läst, lyssnat på, kollat på under året, oavsett när det producerats.

Musik: Montgolfier Brothers

Montgolfier Brothers plöjer sin fåra djupare och djupare för varje skiva.
På ”Seventeen Stars”, det enda albumet jag äger med dem, låter de mest klädsamt molokna, som sorgsna män i rutiga kavajer, långsamt vandrade genom Nick Drakes lummiga landsbygd. Sedan sjunker de djupare och djupare ner i svärtan för varje skiva. ”The World Is Flat” har svidande smärtsamma uppbrottsberättelser, och ”All My Bad Thoughts” är så mörk, uppgiven och livstrött att man verkligen kan se de av cigarettrök missfärgade tapeterna och fördragna persiennerna framför sig när man lyssnar.
Vackert låter det hursomhelst, hela tiden.

Musik: Modest Mouse – Float On

Jag hade hört den både en och två gånger på radion då den var aktuell, men aldrig reflekterat särskilt mycket över den. Så köpte jag till slut ”Good News For People Who Love Bad News” när den reades ut, och även om det vore fel att säga att den räddade mitt liv, så gjorde den i alla fall ett par i övrigt ganska mörka veckor betydligt ljusare. ”Float On” är helt enkelt en av de mest hoppfulla låtar jag någonsin hört. Den går dessutom utmärkt att dansa till, såväl ensam som med andra.

Musik: Guided By Voices

Nog hade jag lyssnat på GBV före 2006, men då ägde jag bara (förvisso fantastiska) samlingsskivan ”Human Amusements At Hourly Rates”, och inga riktiga album. Det här året köpte jag på mig ett helt gäng. Jag har väl lyssnat mig ganska mätt på Robert Pollard och co vid det här laget. Skivorna åker inte in i stereon fullt lika ofta som tidigare. Men då och då drar jag på ”Game Of Pricks” och det blir vår igen.

Litteratur: Garth Ennis – Preacher

Den enda serie jag läst som på allvar kan konkurrera med Alan Moores ”Watchmen” om titeln ”världens bästa serie”. Religion, humor, ultravåld, vänskap, kärlek, sex, allt filtreras genom Garth Ennis skruvade machohjärna. Älska eller hata honom, otroligt underhållande är det hur som helst.
Och snart blir den tv-serie också.

Tv: Six Feet Under

Att femte säsongen av Six Feet Under aldrig sändes på SVT i år skulle kunna räknas som en av årets stora besvikelser, om det inte vore för det faktum att jag slog till på DVD-boxen i sommeras. Jag tänker inte gå in på hur överlägset det är att avnjuta tv-serier i koncentrerad form jämfört med att vänta vecka efter på vecka på fortsättningen – det har andra gjort förklarat bättre. Jag nöjer mig med att konstatera att säsong fem (den avslutande) av världens bästa tv-serie var helt i klass med den första, om inte bättre. Karaktärerna hade alla utvecklats och mognat med åren, och kändes nu som nära vänner, människor man ömsom hatar, ömsom älskar, men aldrig är likgiltig inför. Intrigerna kretsade den här gången mycket kring föräldraskap och psykiska sjukdomar, men också kring åldrande, det ökande behovet av att stadga sig, slå sig till ro.
Och mitt i alltihop slår döden till, precis som alltid, men mer tårdrypande än någonsin.

Film: The Devil & Daniel Johnston / Mitt Hjärtas Förlorade Slag

Två filmer som egentligen skulle ha hamnat på topplistan, helt klart. Synd att man är så glömsk. Den ena en gripande dokumentär i lite samma stil som förra årets ”Tarnation”, eller för all del, ”Grizzly Man”. En berättelse om galenskap, musik och kärlek/besatthet. Den andra är ett franskt drama om pianospel och hämnd, med världens kanske snyggaste skådespelare - Romain Doris. Nattscenerna där han drar omkring på gatorna, stirrig och nervös och med hörlurar på huvudet, är nog största anledningen till att jag investerade i en mp3-spelare i våras.

Litteratur: Garth Ennis - Preacher

Vet ni, ibland kan jag gå upp så i något att allt annat känns oviktigt. Sömn, mat, umgänge, allt ställs åt sidan till förmån för detta. Jag upplevde det i helgen med Heroes Of Might And Magic 4, som jag spelade tills jag var röd både i och omkring ögonen. Och jag upplevde det i allra högsta grad den natt då jag sträckläste de tre första Preacher-albumen som dumpit ner i brevlådan dagen innan.
Preacher har några år på nacken. Jag har läst några sporadiska episoder i gamla Magnum, och förstått att det här nog är helt fantastiskt bara man kan knyta samman punkterna till en sammanhängande historia. Men fantastiskt visade sig vara en underdrift.
Preacher är det bästa jag läst i serieväg sedan Alan Moores "Watchmen".
Det första man reagerar på när man slår upp en sida i Preacher är kombinationen extremt våld och svart humor. Här finns till exempel en karaktär som gått i Kurt Cobains fotspår men överlevt och lämnats med ett stort hål i ansiktet som får honom att likna... ett arsle.
Men vi försöker att bortse från det för ett ögonblick. För vid sidan av allt ultravåld och alla provokationer finns här allt som utmärker en riktigt bra berättelse. En fascinerande grundhistoria, knivskarp dialog (trots att vissa sidor innehåller fler "fuck" än "och" och "att") och karaktärer att älska och hata.
Huvudpersonerna Jesse, Cassidy och Tulip är några av de mest hjärtliga skitstövlar som någonsin figurerat i en serietidning. Samtidigt är skurkarna så vidriga att man från första stund önskar se dem dö på så skruvat sadistiska sätt som möjligt - vilket de naturligtvis gör också. Som baksidetexten till album nummer tre, "Proud Americans", basunerar ut: "Preacher reminds readers how much fun it is to watch the good guys kick some ass".
Men framförallt är det en liten serie om manlig vänskap. Scenerna där Jesse och Cassidy gör New York är nog det mest minnesvärda i de tre inledande albumen.
Och det vill inte säga lite.