Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #3.

Modest Mouse - Float On



Ganska ofta tycker jag Modest Mouse mest känns som ett skränigare och skramligare Built To Spill utan finess. Men med "Float On" har de skapat något BTS (eller Modest Mouse, för den delen) aldrig lyckats med: en äkta dansant superhit med lika mycket temperament som melodi. Lika mycket punkfunksväng som lo-fi-energi. Och låten funkar lika effektivt på svenska indiedansgolv som i amerikanska high school-serier. Det kallas bredd.

Musik: Årets skivor #2.

Började året med Arcade Fires ”Neon Bible”, eller var det förra året som slutade med den? Jag minns inte, men jag minns iskalla mornar i årets skälvande begynnelseveckor. Jag stod vid Gullmarsplan med ”No Cars Go” i öronen, och domnade fötter otåligt stampandes i väntan på tvärbanan. ”Neon Bible” hade för många svaga ögonblick för att ta sig ända upp till toppen av årsbästalistan, men ett av årets mest minnesvärda album var det ändock.

Jag var kär, eller i alla fall smickrad, under några veckor i februari. Det hände sig flera gånger i veckan att det pep till i mobilen; en glad hälsning i displayen och en fråga. Och strax därpå satt jag på tunnelbanan från Bagarmossen in till stan med de mer uppsluppna delarna av Patrick Wolfs ”The Magic Position” i lurarna. När historien senare fick en lite tråkigare vändning fungerade skivans dystrare delar precis lika bra.

Erik De Vahl hade vänligheten att skicka mig ett exemplar av mästerliga ”Oh! My Spine”. och även den snurrade ett antal varv i såväl mp3-spelaren som stereon under vårvintern. Vackra melodier. Kyliga arrangemang, men varm stämning. Detsamma hittade jag i Mixtapes & Cellmates självbetitlade fullängdsdebut. Årets ”Pet Grief”, om än inte fullt lika stark och, eh, mogen.

Som så många andra vårar kom lo-fi:n att ta allt större utrymme i takt med att graderna utomhus steg. Tidiga Modest Mouse och sena Pavement spelades flitigt. Årets första solstrålar lockar alltid fram en längtan i mig; efter skevhet, burkig falsksång och brus. Malcolm Middleton är väl inte lo-fi per se, men en fin popskiva släppte den forne Arab Strap-medlemmen i alla fall ifrån sig i år. Middleton är ledsen med glimten i ögat, och det är både roande och oroande att höra. Höjdpunkten, ”Stay Close, Sit Tight”, är den finaste och faktiskt mest optimistiska sång om depression jag någonsin hört.

Året i övrigt.

Sånt jag läst, lyssnat på, kollat på under året, oavsett när det producerats.

Musik: Montgolfier Brothers

Montgolfier Brothers plöjer sin fåra djupare och djupare för varje skiva.
På ”Seventeen Stars”, det enda albumet jag äger med dem, låter de mest klädsamt molokna, som sorgsna män i rutiga kavajer, långsamt vandrade genom Nick Drakes lummiga landsbygd. Sedan sjunker de djupare och djupare ner i svärtan för varje skiva. ”The World Is Flat” har svidande smärtsamma uppbrottsberättelser, och ”All My Bad Thoughts” är så mörk, uppgiven och livstrött att man verkligen kan se de av cigarettrök missfärgade tapeterna och fördragna persiennerna framför sig när man lyssnar.
Vackert låter det hursomhelst, hela tiden.

Musik: Modest Mouse – Float On

Jag hade hört den både en och två gånger på radion då den var aktuell, men aldrig reflekterat särskilt mycket över den. Så köpte jag till slut ”Good News For People Who Love Bad News” när den reades ut, och även om det vore fel att säga att den räddade mitt liv, så gjorde den i alla fall ett par i övrigt ganska mörka veckor betydligt ljusare. ”Float On” är helt enkelt en av de mest hoppfulla låtar jag någonsin hört. Den går dessutom utmärkt att dansa till, såväl ensam som med andra.

Musik: Guided By Voices

Nog hade jag lyssnat på GBV före 2006, men då ägde jag bara (förvisso fantastiska) samlingsskivan ”Human Amusements At Hourly Rates”, och inga riktiga album. Det här året köpte jag på mig ett helt gäng. Jag har väl lyssnat mig ganska mätt på Robert Pollard och co vid det här laget. Skivorna åker inte in i stereon fullt lika ofta som tidigare. Men då och då drar jag på ”Game Of Pricks” och det blir vår igen.

Litteratur: Garth Ennis – Preacher

Den enda serie jag läst som på allvar kan konkurrera med Alan Moores ”Watchmen” om titeln ”världens bästa serie”. Religion, humor, ultravåld, vänskap, kärlek, sex, allt filtreras genom Garth Ennis skruvade machohjärna. Älska eller hata honom, otroligt underhållande är det hur som helst.
Och snart blir den tv-serie också.

Tv: Six Feet Under

Att femte säsongen av Six Feet Under aldrig sändes på SVT i år skulle kunna räknas som en av årets stora besvikelser, om det inte vore för det faktum att jag slog till på DVD-boxen i sommeras. Jag tänker inte gå in på hur överlägset det är att avnjuta tv-serier i koncentrerad form jämfört med att vänta vecka efter på vecka på fortsättningen – det har andra gjort förklarat bättre. Jag nöjer mig med att konstatera att säsong fem (den avslutande) av världens bästa tv-serie var helt i klass med den första, om inte bättre. Karaktärerna hade alla utvecklats och mognat med åren, och kändes nu som nära vänner, människor man ömsom hatar, ömsom älskar, men aldrig är likgiltig inför. Intrigerna kretsade den här gången mycket kring föräldraskap och psykiska sjukdomar, men också kring åldrande, det ökande behovet av att stadga sig, slå sig till ro.
Och mitt i alltihop slår döden till, precis som alltid, men mer tårdrypande än någonsin.

Film: The Devil & Daniel Johnston / Mitt Hjärtas Förlorade Slag

Två filmer som egentligen skulle ha hamnat på topplistan, helt klart. Synd att man är så glömsk. Den ena en gripande dokumentär i lite samma stil som förra årets ”Tarnation”, eller för all del, ”Grizzly Man”. En berättelse om galenskap, musik och kärlek/besatthet. Den andra är ett franskt drama om pianospel och hämnd, med världens kanske snyggaste skådespelare - Romain Doris. Nattscenerna där han drar omkring på gatorna, stirrig och nervös och med hörlurar på huvudet, är nog största anledningen till att jag investerade i en mp3-spelare i våras.

Musik: Ett gäng skivor.

En bunt skivor har med några dagars mellanrum ramlat ner i brevlådan. Jag har varken tid eller ork att skriva några längre recensioner av dem, utan nöjer mig med att kort sammanfatta mina tankar kring dem, så här efter ett par lyssningar. Inga analyser, inga direkta recensioner, bara några slags ytliga omdömen. Bear with me.










Artist: The Embassy
Titel: Futile Crimes
Bolag: Service
År: 2002

Varför hade jag inte den här skivan sedan tidigare? Ingen vet, allra minst jag själv. På debuten lyckas de frammana samma ljusblå stämningar The Radio Dept gjorde på "Lesser Matters". Musik som känns som att stå ensam på en kylig balkong en tidig våreftermiddag och undra vad det är man egentligen längtar efter. Väldigt bra.

Artist: Language Of Flowers
Titel: Songs About You
Bolag: Shelflife
År: 2004

Lush. Talulah Gosh. The Sundays. Language Of Flowers väver ihop influenser från några av 80 och 90-talets bästa flickpopband. Drömskt och svävande ena stunden, argt och intensivt nästa. Väldigt bra och väldigt brittiskt.

Artist: Modest Mouse
Titel: Good News For People Who Love Bad News
Bolag: Epic
År: 2004

Jösses jävlar vad bra "Float On" är! Lo-fi korsad med punkfunk. Orange Juice möter Built To Spill. Så livsbejakande att jag måste gå ett par varv i lägenheten - kan inte sitta stilla. Föregående "The World At Large" har ungefär samma melodi, och är så vacker att jag inte vet var jag ska ta vägen. En yr och vimsig skiva, och yrseln smittar av sig på lyssnaren. Tom Waits-imitationerna hade jag dock klarat mig bra utan.

Artist: The Only Ones
Titel: The Only Ones
Bolag: Sony
År: 1978

För det låga priset (49 :-), och för att "Another Girl, Another Planet" är en av de bästa punkpoplåtarna genom tiderna.

Artist: Erik De Vahl
Titel: Secrets Adrift
Bolag: Service
År: 2003

En av nackdelarna med att köpa många skivor på samma gång är att det inte riktigt finns tid att lyssna på alla. Det positiva är att när man väl lyssnat sig igenom favoriterna finns det alltid skivor som den här att börja utforska. I nuläget känns det som om "Secrets Adrift" inte alls är lika bra som "Friendly Fire". Kanske är det något som förändras med tiden? Hoppas det.










Artist: Arab Strap
Titel: Elephant Shoe
Bolag: Go Beat
År: 1999

Tog mig an Arab Strap i höstas när de släppte "The Last Romance", en skiva jag tyckte mycket om. "Elephant Shoe" är betydligt mörkare och mer svårlyssnad. Bara fyra låtar in i den är jag så deprimerad att jag inte förmår höra mer. Jag slår på något annat och väntar på ett starkare psyke innan jag gör ett nytt försök med "Elephant Shoe". Misstänker att den är ett mästerverk, dock.

Artist: Nixon
Titel: Crazy, Sexy, Cool
Bolag: Popkonst
År: 2004

"Dance To A Different Tune" är en svensk indieklassiker. Tror jag. Den borde vara. Så fantastiskt jävla bra, från första till sista tonen, och den börjar med den fantastiska raden "Today I bought a new record that your new boyfriend has never even heard of" som säger så mycket om den sorgliga kategori människor jag känner att jag tillhör. Den här skivan är full av bra låtar, men blir tyvärr en aning enformig i längden. Vilket är ganska typiskt för samlingsskivor.

Artist: Stars In Coma
Titel: Gizmo Goes To War
Bolag: Popkonst
År: 2005

Under förra årets sista självande dagar (kanske var det på självaste julafton?) gjorde jag en av årets trevligaste upptäckter. Någon på Last.Fm satt och lyssnade på Stars In Coma, en grupp eller artist jag aldrig hört talas om. En länk på hans sida talade om att det var artisten själv som satt där och lyssnade på sina egna låtar. Jag blev nyfiken och surfade vidare. Hittade några mp3or och blev såld. Det låter lite eget, lite som ett vimsigare The Embassy och väldigt bra. Jag lär återkomma med mer Stars In Coma i framtiden.

Musik: Sun Kil Moon - Tiny Cities

Artist: Sun Kil Moon
Titel: Tiny Cities
Bolag: Border / Caldo Verde
År: 2005

Jag har aldrig förstått mig på recensenter som skriver att en skiva är "bara för fansen". Ingen vill väl ha en halvkass skiva, inte ens ett superfan?
Efter att ha lyssnat på Sun Kil Moons "Tiny Cities" ett antal gånger har jag äntligen förstått. Sun Kil Moon är nämligen Mark Kozelek, tidigare frontman i deppiga Red House Painters, ett band jag lyssnat på mer än vad som är bra för psyket.

Det är en mer harmonisk, avslappnad Kozelek som möter oss på "Tiny Cities". Låtarna han framför är inte hans egna - även om det känns som det - utan är från början skrivna av Isaac Brock i Modest Mouse.
Kozelek förvandlar indieskramlet till akustiska visor, här och där behagligt utsmyckade med diskreta stråkar. Allt enligt mallen. Kozelek har helt enkelt blivit för singer-songwritergenren vad Disney är för den tecknade filmen. Hantverket är det inget fel på, men ingenting sticker ut, ingenting förmår beröra på samma sätt som det en gång gjorde.

Det är här fanproblematiken kommer in i bilden. Jag har nämligen, på gott och ont, en relation till Mark Kozelek som gör att jag omöjligtvis kan bedömma hans skivor på ett rättvist sätt. Han skulle kunna släppa en platta där han enbart läser högt ur senaste "Hänt i Veckan", och jag skulle likförbannat stanna vid stereon, trollbunden och andaktsfull. Så mycket har låtar som "Mistress", "Drop" och "Grace Cathedral Park" betytt för mig.

Jag gillar "Tiny Cities", jag tycker den är vacker, och sluter jag ögonen gör Mark Kozeleks röst mig behagligt bitterljuv och nostalgisk. Men hade någon annan stått för sången hade jag somnat halvvägs in i första spåret.