Musik: Anna Järvinen - Jag Fick Feeling.

Arist: Anna Järvinen
Titel: Jag Fick Feeling
Bolag: Häpna
År: 2007

Hon har en röst som är bland det mest uttrycksfulla jag någonsin hört. Redan på Granadas tid kunde man i Anna Järvinens låtar ibland höra hur hennes ansikte sprack upp i ett leende i studion. Samtidigt kunde hon låta så sorgsen att jag hade problem med att lyssna på debutskivan utan att må direkt dåligt. Få röster har den effekten på mig. Mark Kozeleks är en, Nille Sandbergs i svenska Vega en annan. Annas röst är vacker, men ack så melankolisk. Bitterljuv, men det ljuva är förrädiskt, som minnet av något ljuvt som funnits där, försvunnit och som man påminns om att man aldrig kommer att få tillbaka.

Solodebuten, med fina titeln "Jag Fick Feeling" är också den mycket vacker, men med ett lite bredare känslospektra. I sällskap med denna mår jag aldrig dåligt. Det bara svider lite, då och då. Som första raderna i "Kom Hem", där orden "Kom hem, jag saknar dig" låter så genuina som de annars bara kan låta om de viskas genom en telefonlur. Eller i "Vårmelodi" där en harmonisk, akustisk Nick Drake-melodi plötsligt överöstas av stråkar så spökligt dramatiska att man tappar andan.

Det här är en skiva som är full med sånt. Tvära kast. Skör, men samtidigt stark och stolt. Ömsom känslig och intim, ömsom storslagen. Lika mycket ligger i melodierna och produktionen som i rösten. Granadas skivor var ganska traditionellt instrumenterade, och det fungerade ypperligt där. Här är soundet betydligt rikare, mer utsmyckat, utan att kännas pråligt. Instrumenten turas om med att bära melodierna, hjälps åt med de tyngre lyften. En flöjt samsas med en dyster kör, en psykedelisk orgel kikar fram bakom en slöja av gitarrer...

Det tråkiga är att det finns spår som jag faktiskt hoppar över, och det finns delar av låtar där hennes röst faktiskt blir lite för mycket. Lika mycket som den är hennes största tillgång kan den ibland komma ivägen, distrahera mig i all sin innerlighet. Den kan låta lite konstlad och påminna om tarvligheter som Lisa Ekdahl. Särskilt stör det mig när hon sjunger som mest otydligt. I "Nedgångslåten" finns ett parti där jag inte har en aning om vad som sjungs, men det låter för något ögonblick som om hon ska till att sjunga "Hallå i stugan!" och det gör mig mer full i skratt än berörd. Synd på en låt som i övrigt har allt man kan önska sig; jazzigt komp och midnattsblått visslande.

Men nu är jag överdrivet kritisk. De här små defekterna innebär inte på något sätt att "Jag Fick Feeling" är dålig, den är fortfarande en av årets mest intressanta skivor, och helt klart den starkaste svenskspråkiga. En tidlös skiva som nog kommer att hänga med länge, länge.

7/10

Musik: En låt #22.

Red House Painters - All Mixed Up

Låt oss för ett ögonblick låtsas att den här bloggen hade läsare. Låt oss låtsas att dessa läsare kommenterade det jag skrev, kom med synpunkter, kritik och hyllningar och ställde frågor. En fråga jag föreställer mig att jag skulle få om så vore fallet, är: "Vad är egentligen dealen med de här återkommande 'En låt'-inläggen? Är det låtar som är bra just nu? Är det en rangordning av de bästa låtarna genom tiderna? Innebär det i så fall att låt nummer ett, Clienteles cover på "Where The Universes Are" är din absoluta favoritlåt? I'm From Barcelona på andraplatsen, är det något du står för?"

Nej, och nej, och nej. Låtarna jag räknar upp här är bara låtar som jag känner för att skriva några rader om. Det är inte nödvändigtvis fantastisk musik, bara fina bitar som fångat mitt intresse för en stund, som jag finner det relevant att berätta om, vare sig det innebär att jag tar pulsen på samtiden, blir nostalgisk för en stund, drar en rövarhistoria eller postar en mp3a.

Vore det här en ranking hade jag låtit någon annan låt representera Red House Painters. "Summer dress" kanske? "Michael"? "San Geronimo"? "I Am A Rock"? (Mark Kozelek har alltid varit bra på det här med covers.) "Mistress"? "Michigan"? "Golden"? "Drop", herregud, "Drop". Det finns så många.

Men nej, just nu är det "All Mixed Up", en Cars-cover från "Songs For A Blue Guitar". Det är en ganska fantastisk låt, dock aningen för lång för att kvala in på Red House Painters-topplistan. Många av deras låtar är långa, men "All Mixed Up" trampar vatten vid några tillfällen, och det drar ner omdömet något. Men, som sagt, det är fortfarande en fantastisk låt. Just nu lite extra aktuell eftersom den slumpades fram i mp3-spelaren härom dagen. Jag stod i en fullpackad tunnelbanevagn, och när Kozelek sjöng refrängen med smärtsam inlevelse slöt jag ögonen och stod så, blundandes en lång stund utan att skämmas. Kanske är jag själv lite mixed up, eller så är det bara hösten och allt den för med sig som gör Kozelek-svärtan lite extra aktuell just nu.

Lägligt nog är Kozelek också aktuell med ett Sverige-besök. Den 23:e oktober står han på Södra Teaters scen. Vilda hästar kan inte hålla mig därifrån.

Musik: Sun Kil Moon - Tiny Cities

Artist: Sun Kil Moon
Titel: Tiny Cities
Bolag: Border / Caldo Verde
År: 2005

Jag har aldrig förstått mig på recensenter som skriver att en skiva är "bara för fansen". Ingen vill väl ha en halvkass skiva, inte ens ett superfan?
Efter att ha lyssnat på Sun Kil Moons "Tiny Cities" ett antal gånger har jag äntligen förstått. Sun Kil Moon är nämligen Mark Kozelek, tidigare frontman i deppiga Red House Painters, ett band jag lyssnat på mer än vad som är bra för psyket.

Det är en mer harmonisk, avslappnad Kozelek som möter oss på "Tiny Cities". Låtarna han framför är inte hans egna - även om det känns som det - utan är från början skrivna av Isaac Brock i Modest Mouse.
Kozelek förvandlar indieskramlet till akustiska visor, här och där behagligt utsmyckade med diskreta stråkar. Allt enligt mallen. Kozelek har helt enkelt blivit för singer-songwritergenren vad Disney är för den tecknade filmen. Hantverket är det inget fel på, men ingenting sticker ut, ingenting förmår beröra på samma sätt som det en gång gjorde.

Det är här fanproblematiken kommer in i bilden. Jag har nämligen, på gott och ont, en relation till Mark Kozelek som gör att jag omöjligtvis kan bedömma hans skivor på ett rättvist sätt. Han skulle kunna släppa en platta där han enbart läser högt ur senaste "Hänt i Veckan", och jag skulle likförbannat stanna vid stereon, trollbunden och andaktsfull. Så mycket har låtar som "Mistress", "Drop" och "Grace Cathedral Park" betytt för mig.

Jag gillar "Tiny Cities", jag tycker den är vacker, och sluter jag ögonen gör Mark Kozeleks röst mig behagligt bitterljuv och nostalgisk. Men hade någon annan stått för sången hade jag somnat halvvägs in i första spåret.