Musik: Anna Järvinen - Jag Fick Feeling.

Arist: Anna Järvinen
Titel: Jag Fick Feeling
Bolag: Häpna
År: 2007

Hon har en röst som är bland det mest uttrycksfulla jag någonsin hört. Redan på Granadas tid kunde man i Anna Järvinens låtar ibland höra hur hennes ansikte sprack upp i ett leende i studion. Samtidigt kunde hon låta så sorgsen att jag hade problem med att lyssna på debutskivan utan att må direkt dåligt. Få röster har den effekten på mig. Mark Kozeleks är en, Nille Sandbergs i svenska Vega en annan. Annas röst är vacker, men ack så melankolisk. Bitterljuv, men det ljuva är förrädiskt, som minnet av något ljuvt som funnits där, försvunnit och som man påminns om att man aldrig kommer att få tillbaka.

Solodebuten, med fina titeln "Jag Fick Feeling" är också den mycket vacker, men med ett lite bredare känslospektra. I sällskap med denna mår jag aldrig dåligt. Det bara svider lite, då och då. Som första raderna i "Kom Hem", där orden "Kom hem, jag saknar dig" låter så genuina som de annars bara kan låta om de viskas genom en telefonlur. Eller i "Vårmelodi" där en harmonisk, akustisk Nick Drake-melodi plötsligt överöstas av stråkar så spökligt dramatiska att man tappar andan.

Det här är en skiva som är full med sånt. Tvära kast. Skör, men samtidigt stark och stolt. Ömsom känslig och intim, ömsom storslagen. Lika mycket ligger i melodierna och produktionen som i rösten. Granadas skivor var ganska traditionellt instrumenterade, och det fungerade ypperligt där. Här är soundet betydligt rikare, mer utsmyckat, utan att kännas pråligt. Instrumenten turas om med att bära melodierna, hjälps åt med de tyngre lyften. En flöjt samsas med en dyster kör, en psykedelisk orgel kikar fram bakom en slöja av gitarrer...

Det tråkiga är att det finns spår som jag faktiskt hoppar över, och det finns delar av låtar där hennes röst faktiskt blir lite för mycket. Lika mycket som den är hennes största tillgång kan den ibland komma ivägen, distrahera mig i all sin innerlighet. Den kan låta lite konstlad och påminna om tarvligheter som Lisa Ekdahl. Särskilt stör det mig när hon sjunger som mest otydligt. I "Nedgångslåten" finns ett parti där jag inte har en aning om vad som sjungs, men det låter för något ögonblick som om hon ska till att sjunga "Hallå i stugan!" och det gör mig mer full i skratt än berörd. Synd på en låt som i övrigt har allt man kan önska sig; jazzigt komp och midnattsblått visslande.

Men nu är jag överdrivet kritisk. De här små defekterna innebär inte på något sätt att "Jag Fick Feeling" är dålig, den är fortfarande en av årets mest intressanta skivor, och helt klart den starkaste svenskspråkiga. En tidlös skiva som nog kommer att hänga med länge, länge.

7/10

Musik: En låt #6.

Vega - Barcelona

Ett par dagar in på det nya året, 2002, åkte jag in till Örebro och köpte Vegas "For Retarded Lovers". Senare, på kvällen, satt jag i en nedsläckt lägenhet och fullständigt hänfördes av skivan i största allmänhet, och en låt i synnerhet.
"Barcelona".
Några veckor tidigare hade min exflickvän ringt mig och meddelat att killen hon umgåtts mer och mer med den senaste tiden, som jag var fruktansvärt svartsjuk på, från och med nu var hennes pojkvän. Jag meddelade att jag inte ville ha någon mer kontakt med henne överhuvudtaget och lade på luren. Precis det verkade "Barcelona" handla om. Eller nej, inte precis. Det fanns delar av texten som inte direkt stämde in på oss. Exempelvis hade vi aldrig haft några som helst planer på att resa till Barcelona. Men det spelade mindre roll. Låten handlade, så som jag tolkade, och fortfarande tolkar den, om att ta farväl av någon som oavsiktligt bara får en att må dåligt. Vilket var precis vad jag hade gjort.

"This is the last song about you and your arms
This is the last time I will write down your charms
Waking tomorrow you wont be on my mind
And I won't call you up just to see if you are still alive
This is an ordinary day in your life
This is an ordinary day in your life"

Det var inte förrän långt senare som texten verkligen gick hand i hand med mig. Då var det inte längre en sång om förlorad kärlek, utan om förlorad vänskap. Dock fortfarande en av världens vackraste låtar.

"We wont be mistaken for lovers again
Or walk beneath the skyline
in Barcelona hand in hand
Waking tomorrow you wont be by my side
And I won't call you up just to see if you are still alive"