Musik: En låt #6.

Vega - Barcelona

Ett par dagar in på det nya året, 2002, åkte jag in till Örebro och köpte Vegas "For Retarded Lovers". Senare, på kvällen, satt jag i en nedsläckt lägenhet och fullständigt hänfördes av skivan i största allmänhet, och en låt i synnerhet.
"Barcelona".
Några veckor tidigare hade min exflickvän ringt mig och meddelat att killen hon umgåtts mer och mer med den senaste tiden, som jag var fruktansvärt svartsjuk på, från och med nu var hennes pojkvän. Jag meddelade att jag inte ville ha någon mer kontakt med henne överhuvudtaget och lade på luren. Precis det verkade "Barcelona" handla om. Eller nej, inte precis. Det fanns delar av texten som inte direkt stämde in på oss. Exempelvis hade vi aldrig haft några som helst planer på att resa till Barcelona. Men det spelade mindre roll. Låten handlade, så som jag tolkade, och fortfarande tolkar den, om att ta farväl av någon som oavsiktligt bara får en att må dåligt. Vilket var precis vad jag hade gjort.

"This is the last song about you and your arms
This is the last time I will write down your charms
Waking tomorrow you wont be on my mind
And I won't call you up just to see if you are still alive
This is an ordinary day in your life
This is an ordinary day in your life"

Det var inte förrän långt senare som texten verkligen gick hand i hand med mig. Då var det inte längre en sång om förlorad kärlek, utan om förlorad vänskap. Dock fortfarande en av världens vackraste låtar.

"We wont be mistaken for lovers again
Or walk beneath the skyline
in Barcelona hand in hand
Waking tomorrow you wont be by my side
And I won't call you up just to see if you are still alive"