Musik: Skivorna man alltid måste förklara #1.

Ungefär en gång om året, oftast blir det någon gång under hösten/vintern, inventerar jag min skivsamling. Det är intressant. Jag får inblick i hur mitt musiklyssnande utvecklats under åren, och blir ofta inspirerad att lyssna igenom gamla bortglömda skivor. Det finns en till aspekt av inventerandet som inte alltid är trevlig. Man upptäcker alla sina snedsteg. Alla de där skivorna man köpte utan någon annan anledning än att man var nyfiken, hade några kronor över eller bara var allmänt vilsen.

Dire Straits - Brothers In Arms

Singeln, inte albumet. En låt som "Walk Of Life" får helt enkelt inte nästla sig in i skivsamlingen. Den är en av musikhistoriens största plumpar, ett hån mot allt vad god smak heter. Den skulle smitta av sig på de andra skivorna, förgifta och förstöra. "Brothers In Arms" är något helt annat. Vacker, dramatisk och gåshudsframkallande. Många är de efterfester då vi lyssnat på denna i ett nedsläckt vardagsrum.

Marvin Gaye - Let's Get It On

Nej nej, inte Motownplattan från 78. Liveskivan, släppt av Pegasus. Jag hade en period under hösten 2001 då jag trodde jag var långt nere med soulen (Det tror jag fortfarande till och från). Dessutom hade jag väldigt ont om pengar. När min dåvarande flickvän ringde och berättade att hon hittat "Let's Get It On" fär 29 kronor, bad jag henne självklart att köpa med den. Föga anade jag att det var en menlös liveskiva det handlade om. Jag vet inte om jag skulle klassa dena skiva som direkt dålig, men det är inte heller något jag lyssnar på. Någonsin..

Flash - Keep On Rolling

Rolling Stones-coversmedley. Fräscht. Ibland förstår jag inte hur jag tänker. Jag går in på Knyck & Sälj, den lokala loppisen, fast besluten att köpa något, och när jag sedan inte hittar något av intresse fastnar jag för det här. "Det kan ju vara kul", tänker jag. "Rolling Stones är väl bra?" tänker jag. "Den kostar ju bara en tia", tänker jag. Jag borde ha sparat pengarna och köpt en Snickers istället.

Dream Academy - Life In A Northern Town

Det är farligt med förväxlingar. Som när man går in i en skivbutik och hittar en sjutummare med det där paisley underground-bandet som det stått så mycket gott om här och var. Och glad i hågen betalar man för nämnda sjutummare - tio kronor är ju inga pengar - och man kommer hem och lägger den på vinylspelaren, och ur stereon strömmar något som mest låter som Lejonkungen-musik i 80-talskläder, och man inser att det var Dream Syndicate som var det bra bandet, och Dream Academy, ja, det finns en anledning till att ingen någonsin hört talas om dem.

Perplex - Ketar

Perplex var Kent-kopiorna som hade ett par kalsonger på skivomslaget. Jag minns det som ganska rörande när de uppgivet kommenterade en negativ recension på Dagensskiva och beklagade sig över att de blev så sågade överallt. Rörande är också textraden "Du var en vildkatt och jag en tam" på den här singelns b-sida. Det är det enda positiva jag kan säga om det här no hit wonder-bandet. De var lite rörande i all sin valpiga gnällighet.