Film: Watchmen.

Min entusiasm inför "Watchmen"-filmen har gått i vågor. Till en början var jag starkt skeptisk. Serien är en stor favorit. Den drabbar mig varje gång jag läser den. Dels uppskattar jag hantverket, det otroligt välskrivna och genomtänkta manuset, de lika detaljerade illustrationerna, hur konsekvent och trovärdigt allt känns, hur allt hänger samman. Men det finns också passager som talar till mig personligen, som drabbar mig på ett rent känslomässigt plan. Att överföra allt detta till rörliga bilder kändes som ett projekt dömt att misslyckas, tills jag såg trailern. Den lovade ju onekligen gott.

Sedan dess har jag pendlat mellan febrig förväntan och nära nog likgiltighet. Och igår besökte jag alltså biografen. Är jag nöjd? Ja. Jo. Det är en värdig adaptation, helt klart. Inte perfekt, men det hade jag inte heller väntat mig. Det finns inte plats för alla Alan Moores idéer i en film på cirka tre timmar, en hel del har hoppats över, en del har skrivits om och förenklats, en hel del snabbspolas förbi. Förmodligen kommer den funka än bättre i den förlängda DVD-versionen jag anar i horisonten - kanske inte som film, men som adaptation.

Jag oroade mig rejält för castingen, men den fungerade faktiskt över förväntan. De flesta skådespelarna är ganska porträttlika sina förlagor. Mest positivt överraskad blev jag av Patrick Wilson som Dan Dreiberg/Nite Owl. Jag såg ingen likhet före filmen, nu gör jag det definitivt. Att Jackie Earl Haley skulle vara en lysande Rorschach tvivlade jag aldrig på.

Mina enda större problem med filmen handlar egentligen om regin. Zack Snyder har en förkärlek för slow-motion, för polish och våld i överflöd. "Watchmen" är en våldsam serie som blivit en onödigt våldsam film. När Nite Owl och Silk Spectre behöver lätta på trycket i serien gör de det i ett relativt oskyldigt gatuslagsmål. Här frossas det i inzoomningar på knäckta ben och metallpålar genom halsar. Inget allvarligt, men ganska irriterande. Hur "Watchmen" kunnat bli med en mer avslappnad regissör, säg David Fincher, det kan man bara drömma om.

Film: Pepp #12.

Watchmen

Trailer finnes här.

Och nej, jag tror inte detta kommer i närheten av serieoriginalet, på något plan. Jag menar, en av många anledningar till att "Watchmen" är en av de viktigaste, märkligaste, och mest unika grafiska romanerna någonsin, är ju att Alan Moore här utnyttjade just seriemediet på ett sätt som aldrig tidigare (eller efter, för den delen) gjorts. Filmen, hur bra den än må bli, kan aldrig bli samma milstolpe inom sitt medium.

Och ja, Zach Snyder kommer ju säkert att ha varit tvungen att mörda hur många darlings som helst för att få ner filmen till rimlig längd. Karaktärerna kommer att kännas ihåligare, små detaljer som gjorde Moores serieuniversum så realistiskt kommer att gå förlorade, perfektion och djup kommer säkerligen att ersättas av slarv och yta. Och Nite Owls och Silk Spectres kärlekshistoria, en av de mest rörande som någonsin gestaltats i serieform, vad händer med den?

Det spelar ingen roll. Att se dessa karaktärer (som jag hatar och älskar och relaterar till med samma passion) röra sig, väsa fram ilskna repliker och spränga saker i luften, det får håret på mina armar att ställa sig i givvakt. Det här mina vänner, blir maffigt. Ord som "hype" och "pepp" räcker inte till.

Film: Ghost Rider.

Titel: Ghost Rider
Genre: Action
Regi: Mark Steven Johnson
Land: USA
År: 2007

Ibland tänker jag på saker som gör mig ledsen. Som "Daredevil"-filmen till exempel. Så mycket potential, sånt fruktansvärt magplask. En ful, korkad och tråkig film, som kunde ha blivit så bra. Tänk om regin överlåtits till Robert Rodriguez eller Zack Snyder, tänk en ner till minsta bildruta trogen adaptation av Frank Millers "Daredevil - The Man Without Fear". Kunde ha blivit fantastiskt; ett hårdkokt uppväxtdrama kombinerat med lika delar "Sopranos" som "Karate Kid". Nu blev det istället en av de absolut sämsta filmer jag någonsin sett.

Hans nya film, "Ghost Rider", är faktiskt precis lika dålig. Jag har inte läst särskilt mycket av Marvel-serien den baseras på och kan därför inte utröna hur pass trogen den är sin förlaga, men det spelar ingen som helst roll. Nicolas Cage har sällan varit mer oinspirerad än han är i rollen som Johnny Blaze, stuntmannen som efter en pakt med djävulen (Peter Fonda) förvandlas till ett brinnande skelett på motorcykel. Estetiken är precis som i "Daredevil", smaklös och vulgär. Cages kärleksintresse (Eva Mendes) har ungefär lika mycket utstrålning och charm som en trästock, vilket man försöker kompensera med make-up och kläder värdiga en mjukporrfilm.

Jag är egentligen inget fan av actiongenren, men så länge jag får lite verklighetsflykt, spänning och välkoriograferade scener är jag nöjd. Allt det här skulle med andra ord kunna vara okej om filmen åtminstone var underhållande. Det är den inte. Långdragen och seg och sanslöst ospännande. Inte en enda scen fungerar. Johnson försöker manipulera publiken, men har inga trådar att dra i. Han behärskar hantverket i teorin. Inte i praktiken.

Ibland tänker jag på saker som gör mig ledsen. Som att Mark Steven Johnson förmodligen kommer att regissera och producera filmatiseringen av Vertigo-serien "Preacher"...

2/10

Film: Pepp #4.

30 Days Of Night

David Slade, mannen bakom snygga men problematiska ”Hard Candy” (tänk en Nip/Tuckad version av Polanskis ”Death And The Maiden” kombinerad med ”Lolita”, tänk grava trovärdighetsproblem och mer yta än innehåll) är just nu mitt uppe i arbetet med en filmatisering av vampyrserien ”30 Days Of Night” (tänk ”Frostbiten” fast bra på riktigt).

Jag har ganska svårt att tänka mig en coolare – ja, coolare – premiss för en skräckhistoria. Barrow, en stad i Alaska med färre soltimmar än Bergen, invaderas mitt under mörkaste månaden av vampyrer. Större delen av befolkningen avverkas snabbt, men en liten grupp människor tar skydd i en källare och inväntar soluppgången…

Ursprungsserien var schyst och filmen kan bli precis hur bra som helst. Vampyrer är ju vid sidan om zombies mina favoritmonster, och Slades talanger som regissör kommer nog mer till rätta i en ren underhållningsfilm än i ett kvasikammarspel som ”Hard Candy”.

Om byxorna håller och han lyckas fånga seriens estetik och atmosfär kan nog David Slade mycket väl bli nästa Zack Snyder.