Svammel: Hycklare?

Å ena sidan: ja, detta är helt vidrigt, och människan är uppenbarligen en idiot. Jag blir genuint förbannad när jag hör hans skitsnack, och min första impuls är, precis som de människor som postat arga mail, kommentater och videoresponser, att karln borde ha sparken.



Å andra sidan: när Trey Parker och Matt Stone lät en tecknad Steve Irwin figurera i "South Park", med en stingrocka genom bröstkorgen, blott en vecka efter att den verkliga förlagan omkommit, tyckte jag det hela var jätteroligt. Smaklöst och elakt, men roligt. Visserligen skapade det en del rabalder det också, men jag tror ändå att de flesta reagerar starkare på John Gibsons häcklande av Heath Ledger. Vad beror det på? Ligger hela skilnaden i det faktum att "South Park" är roligt, medan John Gibson bara är fånig och äcklig? Får man skoja om vad som helst så länge man är rolig?
Jag har inget svar, det här är inte "Jeopardy".

Tv: En vecka med dumburk.

Tv är livsfarligt.

Det förslappar, det fördummar, det tar över ditt liv och formar dina ögon fyrkantiga. Framförallt hämmar det kreativiteten, något jag blev varse om förra veckan. Sedan jag köpte ny hårddisk har jag äntligen kunnat börja ta igen det jag missat i teveväg de senaste åren. Tidigare har jag på min höjd orkat ladda ner "South Park" dagen efter att det sänts, men exempelvis "Entourage" har gått mig helt förbi. Det har jag tagit igen under förra veckan, och då serien visade sig vara tämligen beroendeframkallande har det, som trogna läsare säkert märkt, blivit glest mellan blogginläggen. Varje kväll har jag placerat mig själv i horisontellt läge och ägnat ett par halvtimmar i sällskap med hormonstinna New York-grabbar i Hollywood-exil.

"Entourage" är allt det din mamma varnade dig för. Det är vanebildande, moraliskt förkastligt och skamlöst underhållande. Jag låter mig matas och gapar ständigt efter mer. Det är smart och välskrivet, men det erbjuder inget tuggmotstånd, och i längden ger det nog inte så mycket annat än underhållning. Men det räcker gott och väl. Det är dialogen och karaktärerna som gör serien oemotståndlig. Precis som alla andra har jag fastnat för Kevin Dillons underbart gapige (men osäkre) Johnny Drama, och Jeremy Piven är som alltid briljant som elake motormunnen Ari Gold. Säsong ett av "Entourage" är i skrivandets skull avklarad, och säsong två har precis påbörjats.

--

"South Park" som jag tidigare tittat på med barnslig förtjusning, har däremot tagit några jättekliv ner för kvalitetstrappan. Efter att höstsäsongen öppnat svagt med ett tröttsamt avsnitt kretsande kring Tourettes syndrom, såg det ett tag ut som om det skulle bli bättring. Historien där Bono var en hög skit - bokstavligt talat - var hysteriskt rolig, och innehöll förmodligen den värsta kränkningen av en offentlig person Trey Parker och Matt Stone någonsin gjort sig skyldiga till. Och det vill ju inte säga lite. Ännu bättre var faktiskt "Imaginationland"-trilogin. Look no further om du väntat på en uppföljare till "South Park - Bigger, Longer, Uncut". "Imaginationland" är det mest episka Parker och Stone skapat sedan "Team America: World Police". Och lika hysteriskt roligt. Det var därefter det gick utför. De avslutande två episoderna för säsongen var både tråkiga och fula, och enda höjdpunkten var egentligen när Abraham Lincolns spöke kallade Kyle "a fucking asshole". När avsnittet också slutar med att Kenny dödas med ett vådaskott, då är det, för att kopiera en god väns formulering, som att ha förflyttats tillbaka till säsong 6 igen. På ett rätt dåligt sätt.

--













Tur att det finns annat som är kul då. Som "The IT Crowd" till exempel, den serie som jag vid sidan av "Entourage", knarkat mest intensivt de gångna veckorna. "IT Crowd" är en brittisk sitcom om tre anställda på ett storföretags IT-avdelning. Det var länge sen jag såg en sitcom jag tyckte om, måste nog nästan blicka tillbaka så långt som till "Seinfeld", men det här är faktiskt så roligt att jag sett varje episod minst två gånger. Humorn i "IT Crowd" påminner en del om den i "Simpsons", men med inslag av igenkänningshumor ala "The Office". Precis som i fallet "Entourage" är det karaktärerna man faller för. Det tog mig ungefär fem minuter att glömma bort att irritera mig på de pålagda skratten och istället koncentrera mig på att fullständigt dyrka Chris O'Dowd och Richard Ayoade, komiska genier båda två. För att inte tala om Chris Morris som spelar den vidrigaste chefen sedan Bill Lumbergh i "Office Space". ("Hope it doesn't sound arrogant when I say, that I am... The greatest man in the world!")
--












Vi avrundar med en serie som är raka motsatsen till ovan nämnda skrattfester; "Tell Me You Love Me". Det är en serie som är rena definitionen av engelskans bleak. Temat är medelklassångest, inramningen är minimalistisk och färglös, tempot långsamt och skådespeleriet nedtonat med fokus på realism framför dramatiska utsvävningar. Det märks inte minst i sexscenerna, som det redan snackats en hel del om, både här och var. Det är inte konstigt. Naknare, ärligare och - faktiskt - finare, sex, får man leta sig in i sin egen sängkammare för att hitta. Det tangerar pornografins detaljrikedom, men är för taffligt och osminkat för att någonsin bli annat än rörande och, ja, kraftfullt. "Tell Me You Love Me" är drama rakt igenom, helt befriat från den humor som lättat upp andra moderna serier i genren. Istället kommer jag att tänka på John Currans ångestepos "We Don't Live Here Anymore". Båda är smärtsamt äkta och engagerande, men inte helt lätt att härda ut. Ingenting man lägger sig i horisontellt läge och matas med direkt.

--

Så, sammanfattning då:

Entourage - säsong 1: 8/10

South Park - Le Petit Tourette: 4/10
South Park - More Crap: 8/10
South Park - Imaginationland 1 - 3: 9/10
South Park - Guitar Queer-O: 3/10
South Park - The List: 5/10
The IT Crowd - säsong 1 och 2: 9/10
Tell Me You Love Me - episod 1: 8/10

Litteratur: Mark Powers - Drafted.

Alan Moore har gjort det. Roland Emmerich har gjort det. Och nu gör Mark Powers det. "Gör vad?" undrar ni kanske nu, och svaret är: "Leker med tanken på hur ett utomjordiskt hot skulle kunna ena mänskligheten."

Det går inte riktigt att recensera inledningsnumret av en ny serietidning. Det är som att se första femton minuterna av en film och sedan döma helheten utefter det. Här är den liknelsen extra passande, eftersom första numret av "Drafted" påminner ganska mycket om inledningen till en film. Vi får i ett raskt tempo en hel mängd karaktärer presenterade för oss, i ganska övertydliga scener, fullpressade med information om vad det är för slags människor vi har att göra med. Det är den kaxiga kontorsråttan, det sympatiska butiksbiträdet, den envise presidenten, den döende samariten och hans vårdare... Lite för många för att man ska orka lägga dem på minnet, och presenterade i allt för skrattretande scener för att man ska kunna ta dem på allvar. Läs bara följande utdrag:

"It's time to be realistic Kris. You can't do this anymore."
"Do what? Lay in a hospital bed? You're damn right I can't do that, Colin."
"You know what I mean. You have cancer bud. Cancer! And yet you're running around like Mother Theresa, trying to save the world!"

Jag kan inte läsa dialogen utan att inombords höra den uppläst av Trey Parker och Matt Stone med överdrivet dramatisk musik i bakgrunden. När vi dessutom får scener där USA:s president Preston Walker håller brandtal som bemöts med jubel från alla övriga världsledare, och där Israeler och Palestinier ber sida vid sida, känns det nästan provocerande förenklande. Jag förstår att detta har skrivits med de bästa intentioner, men cynikern i mig vill bara hånskratta. Jag kommer fortsätta läsa "Drafted", men inte för den engagerande historien eller det fina budskapet. Utan för att det är en ofrivillig skrattfest, från pärm till pärm. Det är inget gott betyg.