Litteratur: Mark Powers - Drafted.

Alan Moore har gjort det. Roland Emmerich har gjort det. Och nu gör Mark Powers det. "Gör vad?" undrar ni kanske nu, och svaret är: "Leker med tanken på hur ett utomjordiskt hot skulle kunna ena mänskligheten."

Det går inte riktigt att recensera inledningsnumret av en ny serietidning. Det är som att se första femton minuterna av en film och sedan döma helheten utefter det. Här är den liknelsen extra passande, eftersom första numret av "Drafted" påminner ganska mycket om inledningen till en film. Vi får i ett raskt tempo en hel mängd karaktärer presenterade för oss, i ganska övertydliga scener, fullpressade med information om vad det är för slags människor vi har att göra med. Det är den kaxiga kontorsråttan, det sympatiska butiksbiträdet, den envise presidenten, den döende samariten och hans vårdare... Lite för många för att man ska orka lägga dem på minnet, och presenterade i allt för skrattretande scener för att man ska kunna ta dem på allvar. Läs bara följande utdrag:

"It's time to be realistic Kris. You can't do this anymore."
"Do what? Lay in a hospital bed? You're damn right I can't do that, Colin."
"You know what I mean. You have cancer bud. Cancer! And yet you're running around like Mother Theresa, trying to save the world!"

Jag kan inte läsa dialogen utan att inombords höra den uppläst av Trey Parker och Matt Stone med överdrivet dramatisk musik i bakgrunden. När vi dessutom får scener där USA:s president Preston Walker håller brandtal som bemöts med jubel från alla övriga världsledare, och där Israeler och Palestinier ber sida vid sida, känns det nästan provocerande förenklande. Jag förstår att detta har skrivits med de bästa intentioner, men cynikern i mig vill bara hånskratta. Jag kommer fortsätta läsa "Drafted", men inte för den engagerande historien eller det fina budskapet. Utan för att det är en ofrivillig skrattfest, från pärm till pärm. Det är inget gott betyg.