Film: Strangers With Candy

Titel: Strangers With Candy
Regi: Paul Dinello
År: 2005
Land: USA

Få saker är så tacksamma att skämta om som riktigt trasiga människor. Exempelvis är ju Will Ferrell aldrig så rolig som när han spelar nergången, besegrad och totalt sänkt. Se sammanbrottsscenerna i "Anchorman". Se honom som alkad och nerpissad konståkare i "Blades Of Glory". Så. Nu fattar du hur jag menar.

”Strangers With Candy” (baserad på en tv-serie med samma namn) är full av den sortens människor. Bara filmens huvudperson, Jerri Blank (Amy Sedaris), är i sig mer förstörd än de flesta. En fyrtioårig före detta missbrukare straight outta ”Kvinnofängelset”, som i ett försök att styra upp sitt liv börjar om från den punkt där de började gå snett; High School. Ska hon accepteras av de andra studenterna, studenter hon är gammal nog att vara mamma till? Och ska hon lära sig någonting om livet på kuppen?

”Strangers With Candy” känns som om den hade kunnat spelas in för tjugo år sedan. Det finns något i både humorn, historien och scenografin som påminner mig om 80-talsfilmer av den typen som Tv3 och Kanal 5 brukar sända sent på nätterna. Jag vet inte om det är avsiktligt eller inte. Jag vet inte om ”Strangers With Candy” är den smartaste film jag någonsin sett, eller bara fruktansvärt korkad. Ojämn är den om inte annat, vilket mest beror på att huvudpersonen är så oerhört irriterande, och sällan på ett särskilt underhållande vis. Amy Sedaris är inte särskilt rolig, av samma anledningar som SVT-karaktären Sally Santesson inte är rolig. Tycker man om när folk ser tokroliga ut skrattar man sig säkert fördärvad åt henne, men om man tillhör den kategori människor som lessnade på Mr. Bean när de inträdde i puberteten roas man nog mindre av överbett, dålig hållning och plirande ögon.

Nej, filmens verkliga behållning är Stephen Colbert som den neurotiske, homosexuelle och nyfrälste naturvetenskapsläraren Chuck Noblet. Jag har älskar karln sedan jag såg mina första "The Colbert Report"-klipp på YouTube (gör dig själv en tjänst och kika på det, det är oerhört skojigt) och här stjäl han varenda scen han är med i. Roligast är han när han går fullständigt bananas och får nervösa sammanbrott, vilket han tack och lov får mest hela tiden.

"Maybe there is still some hope?" säger en student försiktigt till Colbert sedan det framgått att de omöjligtvis kan vinna en skoltävling de deltagit i. Colbert tittar upp från sin kateder med ögonen brinnande av hat och fräser teatraliskt;
"Hope? You fool! Don't you know death when you see it!? I'm being punished. You have no idea of the terrible things I have done. CURSE GOD AND DIE!"
Det är en replik så bisarr att den inte kan vara annat än improviserad. Det är också något av det roligaste jag har sett, någonsin. Det är en scen som varar i någon minut, och det är faktiskt värt att genomlida Amy Sedaris flåsiga grimaserande enbart för den korta stunden av komisk briljans.