Konst: Alasdair Macleans klotter.

Vissa arbetsdagar är så enformiga att en kaffering i ens anteckningsblock kan uppta hela ens medvetande. Där, bland hastigt nerkladdade telefonnummer, felstavade namn, att göra-listor och sifferkombinationer som säkert var jätteviktiga när de skrevs ner men som en timme senare inte betyder ett skvatt, blir det stor konst. Det enda betydelsefulla i en värld av nonsens. Mina anteckningsblock är fulla av det. Kaffeplumpar dekorerade med seriefigurer, skrikande ansikten och allmänt krimskrams tar upp mer utrymme än den "viktiga" information de egentligen är avsedda för.

Till min stora glädje ser jag nu att min hjälte Alasdair Maclean, sångare i Clientele, är likadan. Han beskriver dessutom det hela med mer poetisk precision än jag är kapabel till. Jag citerar:

At work, in the late 1990s, I would attend several weekly meetings during which the window caught my full attention, Soho Square's gardens murmured in the breeze, and I would... drift away a little. Soon a sharp question about "batches" or "output" or something would be barked in my direction and I would hit the earth with a thump. The remainder of the time I half-listened and half-doodled, hiding my notebook from those traitorous colleagues who might snitch on me and expose my lack of attention to our Great Leader.

For some reason I kept the notebook; I re-found the doodles today, 10 years later, and stuck them together into a collage. I feel I have reclaimed some of my wasted time, or at least condensed a load of stupid shit I went through on to a page. It's a bit like the Surrealist exquisite cadaver game, except with a mysterious leaden weight of boredom crushing your mind into a pancake. I suggest anyone who reads this and works for an honest living does the same, using the stains of spilt coffee, biro marks, a scalpel and some glue, and whatever bizarre images pop into their head whilst they traverse the
psychological Himalayas of boredom during a business meeting. We could invent a new, truly democratic art movement.

Alasdairs kontorskonst hittar ni på hans blogg, From Brighton Beach To Santa Monica . Jag hoppas på fler verk i framtiden, och den dag jag själv får fatt i en scanner ska jag nog kunna bjuda på några av mina egna. Om inte annat så för att det känns ganska lockande att delta i Alasdairs demokratiska konströrelse.