Film: The Simpsons Movie.

Titel: The Simpsons Movie
Regi: David Silverman
År: 2007
Land: USA

Hur de mäktiga har fallit. "Simpsons" var för några år sedan den minsta gemensamma nämnaren för mig och mina vänner. Hur olika vi än var i övrigt kunde vi alltid enas om att Simpsons var Guds gåva till mänskligheten, att Homer var världens bästa pappa, att Ralphs repliker var de roligaste, att avsnitten om Maggies födelse fick oss att gråta och så vidare och så vidare in i evigheten, amen. Sedan ett par år tillbaka är så inte längre fallet. Simpsons är helt enkelt inte lika roligt längre. Och det beror inte på att man tröttnat. De gamla episoderna, de håller fortfarande. Men det nya materialet är på tok för tunnt. Det går längre tid mellan skämten, och när de kommer är de inte lika vassa som de en gång var. "South Park" har höjt ribban för vad en tecknad komediserie får och bör driva med, och Simpsons vågar inte närma sig deras höjder (eller sjunka lika lågt, beroende på hur man väljer att se det.) Det är ingen revolutionernade nyhet jag kommer med, men så är det. Och det är inget fel på kontrasten i sig. Simpsons är en snällare serie, och bör fortsätta vara det. Ingen skulle bli gladare av att se Flanders som pedofil, se Bart uppmana till folkmord eller, för att ta ett skruvat exempel från filmen, se Homer idka tidelag med Spider-Pig. Den humorn är jätterolig i "South Park", men skulle kännas helt fel här.

Kanske borde skaparna släppa taget, inte nödvändigtvis om Springfield, men om den gula familjen som serien sedan starten kretsat runt? Alla historier om dem är redan berättade och skämten känns utnötta. Det är bifigurerna som stjäl showen numera, och jag för min del skulle gärna se att de fick större utrymme. Ge oss en episod om Otto, berätta mer om Carl och Lenny, släpp in oss i Ralphs skruvade hjärna!

Det är här filmens stora problem ligger. De repliker som framkallar de största asgarven är de som bifigurerna står för. Och de är allt för få. När familjen dessutom, ganska tidigt i filmen, lämnar Springfield för Alaska blir det faktiskt olidligt uppenbart att Bart, Homer, Marge, Lisa och Maggie inte själva kan bära upp en film. Roligt är det, men finessen saknas. Majoriteten av skämten är av halka på bananskal-typen, och när de glider tillbaka till sina satirrötter saknas den där riktiga udden. Det är något som är övergripande för hela filmen. Det är småkul och mysigt hela tiden, underhållen blir man, men något saknas: de stora gapskratten.