Film: The Simpsons Movie.

Titel: The Simpsons Movie
Regi: David Silverman
År: 2007
Land: USA

Hur de mäktiga har fallit. "Simpsons" var för några år sedan den minsta gemensamma nämnaren för mig och mina vänner. Hur olika vi än var i övrigt kunde vi alltid enas om att Simpsons var Guds gåva till mänskligheten, att Homer var världens bästa pappa, att Ralphs repliker var de roligaste, att avsnitten om Maggies födelse fick oss att gråta och så vidare och så vidare in i evigheten, amen. Sedan ett par år tillbaka är så inte längre fallet. Simpsons är helt enkelt inte lika roligt längre. Och det beror inte på att man tröttnat. De gamla episoderna, de håller fortfarande. Men det nya materialet är på tok för tunnt. Det går längre tid mellan skämten, och när de kommer är de inte lika vassa som de en gång var. "South Park" har höjt ribban för vad en tecknad komediserie får och bör driva med, och Simpsons vågar inte närma sig deras höjder (eller sjunka lika lågt, beroende på hur man väljer att se det.) Det är ingen revolutionernade nyhet jag kommer med, men så är det. Och det är inget fel på kontrasten i sig. Simpsons är en snällare serie, och bör fortsätta vara det. Ingen skulle bli gladare av att se Flanders som pedofil, se Bart uppmana till folkmord eller, för att ta ett skruvat exempel från filmen, se Homer idka tidelag med Spider-Pig. Den humorn är jätterolig i "South Park", men skulle kännas helt fel här.

Kanske borde skaparna släppa taget, inte nödvändigtvis om Springfield, men om den gula familjen som serien sedan starten kretsat runt? Alla historier om dem är redan berättade och skämten känns utnötta. Det är bifigurerna som stjäl showen numera, och jag för min del skulle gärna se att de fick större utrymme. Ge oss en episod om Otto, berätta mer om Carl och Lenny, släpp in oss i Ralphs skruvade hjärna!

Det är här filmens stora problem ligger. De repliker som framkallar de största asgarven är de som bifigurerna står för. Och de är allt för få. När familjen dessutom, ganska tidigt i filmen, lämnar Springfield för Alaska blir det faktiskt olidligt uppenbart att Bart, Homer, Marge, Lisa och Maggie inte själva kan bära upp en film. Roligt är det, men finessen saknas. Majoriteten av skämten är av halka på bananskal-typen, och när de glider tillbaka till sina satirrötter saknas den där riktiga udden. Det är något som är övergripande för hela filmen. Det är småkul och mysigt hela tiden, underhållen blir man, men något saknas: de stora gapskratten.

Film: Grave Of The Fireflies

Titel: Grave Of The Fireflies
Regi: Isao Takahata
År: 1988

Är det här den sorgligaste filmen någonsin? Troligtvis. Inte sedan jag fick en tevekväll med familjen förstörd av ”Pelle Erövraren” har en film drabbat mig på det här sättet, som ett hårt slag i magen. Det smärtsamma här är hur optimistiska och glada huvudkaraktärerna är, trots att allt går käpprätt åt helvete för dem. Seita och Setsuko skrattar och leker medan hela helvetet bryter ut runt omkring dem. Genom svält, krig och idel besvikelser håller de ångan uppe, ända till det bittra slutet.
Det här är också en av de vackraste filmerna jag någonsin sett. Det har skrivits en del om ”Totoro” på sistone, då den filmen ganska nyligen gått upp på de svenska biograferna. De påminner en del om varandra, i tecknarstilen, i färgerna, i den realistiska skildringen av barnets känsloliv. Men om ”Totoro” är en barnfilm som även tilltalar vuxna så är ”Grave Of The Fireflies” definitivt en vuxenfilm förklädd till barnfilm. Här finns inga magiska sagoväsen som rycker in när det blir svårt, bara andra världskrigets dystra verklighet.
På tok för hemskt för småttingarna, och ibland till och med för hemskt för mig. Men väldigt vackert.

Film: Blood: The Last Vampire

Titel: Blood: The Last Vampire
Regi: Hiroyuki Kitakubo
År: 2000

Jag har ett komplicerat förhållande till anime. Å ena sidan tycker jag att mycket anime verkar väldigt intressant, estetiskt tilltalande, smart och genomtänkt. Å andra sidan tycker jag mycket verkar, och känns, ganska analt och insnöat. Dessutom har jag dåliga erfarenheter av en gammal klasskamrat som tjatade sönder hela grejen för mig, dödade allt mitt intresse...
”Blood: The Last Vampire” är inte anal, och inte insnöad. Det är en kort, extremt välgjord, vampyrfilm, där vi kastas rakt in i handlingen utan närmare förklaring. Så mycket förklaring behövs egentligen inte heller. Saya, god vampyr, jagar onda vampyrer. Allt annat är överflödigt. Det är stenhårt, oironiskt och skitsnyggt från början till slut, och huvudpersonen den klart coolaste vampyrjägarskolflickan av dem alla – och då gillar jag ändå Buffy…
I slutsekunderna lyckas den till och med få in ett litet politiskt statement. Respekt!
Enda kritiken jag har mot "Blood: The Last Vampire" är att den är för kort. Fyrtiofem minuter vansinnigt stilsäker vampyraction är minst en timme för lite. Jag vill ha mer.

Tv: De Vilda Djurens Flykt

Vi fortsätter på det tecknade temat.
Jag och min sambo diskuterade nyligen, efter att ha genomlidit/avnjutit ”Frostbiten”, det här med skräpkultur kontra finkultur, och hur det kommer sig att man finner en del skitfilm fullt acceptabel (jag gillar exempelvis vampyrrullarna ”Fright Night” och ”The Lost Boys”) och andra helt vedervärdiga, trots att den enda egentliga skillnaden är årtalet de spelats in.
Samtalet gled in på någon vampyrserie Åsa sett i sin barndom, och därifrån var steget inte långt till andra teveminnen från det glada 90-talet. Ett av mina allra finaste tv-minnen är, förutom kvällsfika till ”Doctor Quinn” och frukost till tecknade ”Batman”, den traumatiska men otroligt spännande fabeln ”De Vilda Djurens Flykt” (eller "The Animals Of Farthing Wood") som någon av markkanalerna hade den goda smaken att visa på helgmornarna.
Serien liknade andra barnprogram på så vis att den hade talande djur i huvudrollerna. Den skilde sig dock markant mot allt annat genom att ta kål på dessa djur, på så utstuderat grymma sätt att man ofta mådde fysiskt dåligt efter att ha sett ett avsnitt. Som när igelkottfrun blir överkörd när djuren ska korsa motorvägen. Eller när rovfågeln, en i övrigt ganska sympatisk karaktär med skånsk(!) dialekt, RÅKAR spetsa hela musfamiljen på en rosenbuske och kalasa i sig drygt hälften av dem, innan hon inser sitt misstag. Starka scener, för såväl barn som vuxna. Det rörde sig aldrig om underhållningsvåld. Dödsfallen var dramatiska och sorgliga och framförallt realistiska.
Framförallt var det en väldigt spännande och välskriven historia, som, till skillnad från allt skräp som produceras för barn idag, faktiskt inte idiotförklarade sina tittare.

Jag skulle verkligen vilja se om ”De Vilda Djurens Flykt”, för att se om den står sig lika bra idag. Tyvärr tycks den inte finnas på DVD, vare sig i svenska nätbutiker eller på Amazon.com.
Tack gode gud, säger jag då, för YouTube. Där kan man faktiskt hitta en hel del, bland annat hela episoder. Av kommentarerna där att döma är jag inte den enda som älskat serien.

Film: Animerade superhjältar roligast i teorin.

Även om det var länge sedan jag skrev om serietidningar, är det fortfarande ett av mina större intressen. Jag tycker serier är ett ganska oslagbart medium – filmens bildspråk (om än inte rörligt, vilket faktiskt bara gör det hela mer intressant då det krävs mer fantasi och nytänkande av såväl skapare som läsare) och litteraturens möjlighet att följa med en karaktär hela vägen in i huvudet och ut igen.

Superhjältegenren är nog den del av serievärlden jag finner minst intressant, rent objektivt. Samtidigt är det den genre jag ägnar mest tid och uppmärksamhet. Det handlar förmodligen om något så tragiskt som nostalgi och gammal vana.

Det var samma nostalgi som fick mig att spendera ett par timmar framför laptopen med ett par relativt nyproducerade tecknade superhjältefilmer.Det var tyvärr en ganska nedslående upplevelse, inte alls så värmande och underhållande som jag hoppats på.















"Ultimate Avengers" 1 och 2 och "Hellboy Animated: Sword Of Storms" lider av ungefär samma problem, flera problem faktiskt. Halvtafflig animation och karaktärsdesign som är i nivå med James Bond Junior är ett, men störst är kanske det att förlagorna är så mycket bättre att man inte kan bli annat än besviken.

Ultimate Avengers baseras på Mark Millars fantastiska "Ultimates", som är en uppdatering av Marvels klassiska superhjälteteam Avengers. Där Avengers mest var ganska töntiga, på samma sätt som de flesta 60-talssuperhjälteserier var det, är Millars version sylvass, cynisk och skitrolig. Ömsom politisk allegori, ömsom storslagen Hollywood-action, men med intelligent dialog och fascinerande karaktärer. Och Brian Hitchs teckningar är närmast fotorealistiska.

Den animerade versionen vågar inte riktigt rikta sig mot Millars vuxenpublik. Istället blir det en tämligen tandlös blandning mellan klassiska Avengers och Ultimates, där allt som gjorde den sistnämnda läsvärd plockats bort eller tonats ner.
Captain America är inte längre fascist, Hulk är ingen kåt kannibal, Giant Man är förvisso ett svin, men försöker inte mörda sin fru med insektsspray, och Iron Man går aldrig på flaskan när kamerorna är på. Istället får vi se Avengers tampas mot utomjordingar. Hjältarna har fyrkantiga käkar, det smäller och dundrar en del, och sen är det slut. Och det sammanfattar bägge filmerna ganska bra.


"Hellboy", spelfilmen, fungerade framförallt på grund av charmerande skådespel och briljant casting. Ron Perlman som hjärlig men butter demon var en fröjd att beskåda, och tillsammans med Selma Blair lyfte han en ganska medelmåttig film till något ganska njutbart.

Perlman och Blair ställer upp med sina röster i animerade Hellboy, och även här gör de sitt bästa, men filmen vill aldrig riktigt lämna marken. Kanske beror det på den tråkiga karaktärsdesignen? Hellboy är snygg som alltid med sin imponerande ansiktsbehåring, sin röda svans och avsågade horn, men Liz Sherman ser mest ut som en sån där Bratz-docka som man ibland ser reklam för på tv. Historien är varken engagerande eller särskilt spännande, utan känns mest desperat.

Det är synd, för potential finns det, och om bara producenterna hade vågat tänka i lite nya banor hade det kunnat bli riktigt bra. Bland barn har serietidningar sedan länge konkurerats ut av tv-spel och internet, och den stora publiken finns nu bland nostalgiker och unga vuxna (jag räknar mig själv till bägge dessa kategorier). Ändå tänker man konservativt och försöker göra filmer som ska passa alla. Resultatet blir, om inte värdelöst, så åtminstonne ganska träigt.