Film: Animerade superhjältar roligast i teorin.

Även om det var länge sedan jag skrev om serietidningar, är det fortfarande ett av mina större intressen. Jag tycker serier är ett ganska oslagbart medium – filmens bildspråk (om än inte rörligt, vilket faktiskt bara gör det hela mer intressant då det krävs mer fantasi och nytänkande av såväl skapare som läsare) och litteraturens möjlighet att följa med en karaktär hela vägen in i huvudet och ut igen.

Superhjältegenren är nog den del av serievärlden jag finner minst intressant, rent objektivt. Samtidigt är det den genre jag ägnar mest tid och uppmärksamhet. Det handlar förmodligen om något så tragiskt som nostalgi och gammal vana.

Det var samma nostalgi som fick mig att spendera ett par timmar framför laptopen med ett par relativt nyproducerade tecknade superhjältefilmer.Det var tyvärr en ganska nedslående upplevelse, inte alls så värmande och underhållande som jag hoppats på.















"Ultimate Avengers" 1 och 2 och "Hellboy Animated: Sword Of Storms" lider av ungefär samma problem, flera problem faktiskt. Halvtafflig animation och karaktärsdesign som är i nivå med James Bond Junior är ett, men störst är kanske det att förlagorna är så mycket bättre att man inte kan bli annat än besviken.

Ultimate Avengers baseras på Mark Millars fantastiska "Ultimates", som är en uppdatering av Marvels klassiska superhjälteteam Avengers. Där Avengers mest var ganska töntiga, på samma sätt som de flesta 60-talssuperhjälteserier var det, är Millars version sylvass, cynisk och skitrolig. Ömsom politisk allegori, ömsom storslagen Hollywood-action, men med intelligent dialog och fascinerande karaktärer. Och Brian Hitchs teckningar är närmast fotorealistiska.

Den animerade versionen vågar inte riktigt rikta sig mot Millars vuxenpublik. Istället blir det en tämligen tandlös blandning mellan klassiska Avengers och Ultimates, där allt som gjorde den sistnämnda läsvärd plockats bort eller tonats ner.
Captain America är inte längre fascist, Hulk är ingen kåt kannibal, Giant Man är förvisso ett svin, men försöker inte mörda sin fru med insektsspray, och Iron Man går aldrig på flaskan när kamerorna är på. Istället får vi se Avengers tampas mot utomjordingar. Hjältarna har fyrkantiga käkar, det smäller och dundrar en del, och sen är det slut. Och det sammanfattar bägge filmerna ganska bra.


"Hellboy", spelfilmen, fungerade framförallt på grund av charmerande skådespel och briljant casting. Ron Perlman som hjärlig men butter demon var en fröjd att beskåda, och tillsammans med Selma Blair lyfte han en ganska medelmåttig film till något ganska njutbart.

Perlman och Blair ställer upp med sina röster i animerade Hellboy, och även här gör de sitt bästa, men filmen vill aldrig riktigt lämna marken. Kanske beror det på den tråkiga karaktärsdesignen? Hellboy är snygg som alltid med sin imponerande ansiktsbehåring, sin röda svans och avsågade horn, men Liz Sherman ser mest ut som en sån där Bratz-docka som man ibland ser reklam för på tv. Historien är varken engagerande eller särskilt spännande, utan känns mest desperat.

Det är synd, för potential finns det, och om bara producenterna hade vågat tänka i lite nya banor hade det kunnat bli riktigt bra. Bland barn har serietidningar sedan länge konkurerats ut av tv-spel och internet, och den stora publiken finns nu bland nostalgiker och unga vuxna (jag räknar mig själv till bägge dessa kategorier). Ändå tänker man konservativt och försöker göra filmer som ska passa alla. Resultatet blir, om inte värdelöst, så åtminstonne ganska träigt.