Just nu #1. It's a gubby-gubb world.

Ett nytt inslag som jag tänkt ska vara återkommande här på bloggen är "Just nu"; en kort sammanfattning av vad jag ägnar min fritid åt just nu. Just nu som i de senaste dagarna alltså. Den här veckan har jag, kulturellt, har försökt spendera väldigt långt från samtiden. Det har blivit en hel del gubbrock, varvat med filmer och romaner om amerikanska landsbygden.











Musik: The Waterboys - Fisherman's Blues

Köpte den här skivan någon gång i sommeras, men lyssnade inte så mycket på den. Nu, i höstrusket, känns det lämpligare med lite episk irländsk folkrock. Ja, jag vet, det låter som något som aldrig någonsin skulle kunna kännas lämpligt såvida man inte är nere med U2 och The Pogues, och ja, ofta är "Fisherman's Blues" pompös och pretentiös lång bortom gränsen för det smakfulla. Men det spelar ingen roll. Det är ändå en ganska fantastisk skiva. Framförallt älskar jag "And A Bang On The Ear", Mike Scotts muntra men sentimentala kärleksförklaring till gamla flickvänner. Den gör mig alldeles upprymd och har gått varm i cd-spelaren hela veckan.











Film: Dogville

Äntligen har jag då sett Lars Von Tries mästerliga "Dogville". Den var faktiskt ännu bättre än väntat. Snygg, välspelad, välskriven och mångbottnad. På IMDB nämnde någon att den lämnar en med känslan av att ha plöjt igenom en riktigt lång, engagerande roman, och det kan jag skriva under på. Eftersom jag tycker om teater (även om jag besöker den pinsamt sällan) hade jag på förhand inga problem med den sparsamma scenografin. Nu i efterhand är jag överväldigad. Det är nästan så att jag önskar att alla filmer såg ut så här, men kritsteckshus och rangliga träplank. Mer behövs verkligen inte, det räcker gott och väl för att etablera en speciell och intensiv atmosfär, där känslan av olust växer sig starkare och starkare för varje minut, från de smått trivsamma inledningsscenerna till det djävulska slutet.

Litteratur: Harper Lee - To Kill A Mockingbird

Harper Lee har intresserat mig ända sedan jag såg "Capote". En helt okej film, men inget mästerverk. Framförallt hade velat sett mer av Catherine Keener som nämnda Harper Lee, en karaktär som upplevdes som ganska flyktig i filmen. Hursomhelst, "To Kill A Mockingbird" var det ja, den enda roman Lee författade (vissa hävdar förvisso att det i själva verket var Truman Capote som skrev den, men det är en annan historia). Jag har kommit halvvägs och tycker mycket om det jag har läst.
Den börjar som en ganska godmodig uppväxthistoria om pojkflickan Scout och hennes bror Jem, deras far Atticus och de excentriska människorna i deras hemstad Maycomb. När fadern, som är advokat, tar sig an ett fall där en svart pojke anklagas för våldtäkt på en vit flicka, visar de tidigare så vänliga grannarna sina vargtänder, och "To Kill A Mockingbird" blir en roman om rasism, och om att stå upp för det man tror på hur hårt motvinden än må blåsa. Det är en berättelse som faktiskt har en hel del gemensamt med "Dogville", såväl tematiskt (oskuldsfulla människor som sakta men säkert påtvingas omvärldens fasor) som miljön (inskränkt amerikansk småstad under depressionen). Riktigt hemskt har det inte blivit såhär långt. Även i de mer dramatiska scenerna finns det inslag av småfinurlig humor som ibland funkar jättebra, men ibland får mig att himla med ögonen och tänka "Oprah". Men Oprah eller ej, det här är, så här långt, en vacker, välskriven och väldigt fängslande roman. Jag har halva boken kvar, och säkert en hel del dramatik att vänta.