Litteratur: Patricia Highsmith.

Helgens nya (och högst oväntade) obsession: Patricia Highsmith! Jag skäms över att erkänna det, men det beror nästan helt och hållet på denna bild:



Det är den coolaste bild jag någonsin sett. Jag brukade se Patti Smith som defenitionen av kvinnlig coolhet, och visst, kanske är hon coolare egentligen, men hon utstrålar det inte på samma sätt som deckarförfattaren Highsmith. Jag har inte läst något av henne ännu, vet bara att hon skrivit böckerna som Hitchcocks ”Främlingar På Tåg”, samt de där Ripley-filmerna jag inte sett, är baserade på. Men en bild som denna lockar ju till läsning, även om jag inte är något större fan av vare sig deckare eller thrillers. Vad jag egentligen borde läsa är förmodligen något om henne istället. Hon tycks ha levt ett spännande liv. Bisexuell alkoholist som hängde med Truman Capote och anklagades för att vara antisemit. Hon skrev serier, pulpromaner och lesbiska kärlekshistorier. Lika mycket Francoise Sagan som Agatha Christie. Hur har jag kunnat missa henne?

Just nu #1. It's a gubby-gubb world.

Ett nytt inslag som jag tänkt ska vara återkommande här på bloggen är "Just nu"; en kort sammanfattning av vad jag ägnar min fritid åt just nu. Just nu som i de senaste dagarna alltså. Den här veckan har jag, kulturellt, har försökt spendera väldigt långt från samtiden. Det har blivit en hel del gubbrock, varvat med filmer och romaner om amerikanska landsbygden.











Musik: The Waterboys - Fisherman's Blues

Köpte den här skivan någon gång i sommeras, men lyssnade inte så mycket på den. Nu, i höstrusket, känns det lämpligare med lite episk irländsk folkrock. Ja, jag vet, det låter som något som aldrig någonsin skulle kunna kännas lämpligt såvida man inte är nere med U2 och The Pogues, och ja, ofta är "Fisherman's Blues" pompös och pretentiös lång bortom gränsen för det smakfulla. Men det spelar ingen roll. Det är ändå en ganska fantastisk skiva. Framförallt älskar jag "And A Bang On The Ear", Mike Scotts muntra men sentimentala kärleksförklaring till gamla flickvänner. Den gör mig alldeles upprymd och har gått varm i cd-spelaren hela veckan.











Film: Dogville

Äntligen har jag då sett Lars Von Tries mästerliga "Dogville". Den var faktiskt ännu bättre än väntat. Snygg, välspelad, välskriven och mångbottnad. På IMDB nämnde någon att den lämnar en med känslan av att ha plöjt igenom en riktigt lång, engagerande roman, och det kan jag skriva under på. Eftersom jag tycker om teater (även om jag besöker den pinsamt sällan) hade jag på förhand inga problem med den sparsamma scenografin. Nu i efterhand är jag överväldigad. Det är nästan så att jag önskar att alla filmer såg ut så här, men kritsteckshus och rangliga träplank. Mer behövs verkligen inte, det räcker gott och väl för att etablera en speciell och intensiv atmosfär, där känslan av olust växer sig starkare och starkare för varje minut, från de smått trivsamma inledningsscenerna till det djävulska slutet.

Litteratur: Harper Lee - To Kill A Mockingbird

Harper Lee har intresserat mig ända sedan jag såg "Capote". En helt okej film, men inget mästerverk. Framförallt hade velat sett mer av Catherine Keener som nämnda Harper Lee, en karaktär som upplevdes som ganska flyktig i filmen. Hursomhelst, "To Kill A Mockingbird" var det ja, den enda roman Lee författade (vissa hävdar förvisso att det i själva verket var Truman Capote som skrev den, men det är en annan historia). Jag har kommit halvvägs och tycker mycket om det jag har läst.
Den börjar som en ganska godmodig uppväxthistoria om pojkflickan Scout och hennes bror Jem, deras far Atticus och de excentriska människorna i deras hemstad Maycomb. När fadern, som är advokat, tar sig an ett fall där en svart pojke anklagas för våldtäkt på en vit flicka, visar de tidigare så vänliga grannarna sina vargtänder, och "To Kill A Mockingbird" blir en roman om rasism, och om att stå upp för det man tror på hur hårt motvinden än må blåsa. Det är en berättelse som faktiskt har en hel del gemensamt med "Dogville", såväl tematiskt (oskuldsfulla människor som sakta men säkert påtvingas omvärldens fasor) som miljön (inskränkt amerikansk småstad under depressionen). Riktigt hemskt har det inte blivit såhär långt. Även i de mer dramatiska scenerna finns det inslag av småfinurlig humor som ibland funkar jättebra, men ibland får mig att himla med ögonen och tänka "Oprah". Men Oprah eller ej, det här är, så här långt, en vacker, välskriven och väldigt fängslande roman. Jag har halva boken kvar, och säkert en hel del dramatik att vänta.

Litteratur: Capote In Kansas - lovande!

Härom vintern läste jag Truman Capotes "Med Kallt Blod". Den sanna historien om hur Dick Hickock och Perry Smith rånmördade familjen Clutter för en handfull dollar gjorde stort intryck på mig. Till en början var det det journalistiska arbetet jag imponerades av, men i takt med att sidorna avverkades blev jag mer och mer indragen i historien, och mer och mer fascinerad. Framförallt var det bilden av Perry Smith som fastnade i huvudet. Det var uppenbart att det här var en person som Capote fastnat lite extra för. Dick Hickock framställdes som ett typiskt all-american-asshole. Perry Smith var en rebell, en poet, ett missförstått geni, en person vi skulle sympatisera med.

Ryktet säger också att Capote aldrig förmådde bevittna Smiths avrättning. Hickocks däremot, var en helt annat historia. Objektiv journalistik? Kanske inte. Läsvärt? Absolut!

"Capote In Kansas" är, som titeln antyder, berättelsen om Truman Capotes tid i Kansas. Men Ande Parks serie är inte seriejournalistik, det är fiktion från början till slut. Det är författarens egen version av hur arbetet med "Med Kallt Blod" kan ha gått till, tecknad i mjuka, följsamma linjer och Sin City-liknande palett.

Jag har inte läst den ännu, så jag kan inte uttala mig om huruvida den är läsvärd eller inte, men det låter onekligen väldigt lovande, och med tanke på min svaghet för "Med Kallt Blod" är den ett måste.