Musik: Hur förvirrande är inte detta?

Michael Head & The Strands - Magical World Of The Strands

"Magical World Of The Strands" är en av mina favoritskivor. En av mina mest lyssnade sedan jag köpte den för två år sedan. Samtidigt inte en skiva jag lyssnar på särskilt ofta. Den kräver sina tillfällen. Mörka kvällar med regnet smattrande mot fönsterbläcket. Många är de skivor som kommer till sin rätt just då, men få låter så perfekta som den här. Som en blandning mellan Love och Tindersticks. Musik som låter majestätisk utan att någonsin bli pompös. Som aldrig tränger sig på. Subtilt var ordet.

"Magical World Of The Strands" kräver sina lyssningar för att vinna lyssnarens kärlek, men den är värd all uppmärksamhet. Ett bortglömt mästerverk, med betoning på både "bortglömt" och "mästerverk". Värt att nämna är kanske att det inte bara är en av mina favoritskivor, utan också Clientele-sångaren Alasdair MacLeans.

The Stands - All Years Leaving

"U.K. quartet the Stands traffic in gentle jangle pop rooted in the Byrds and the '60s West Coast sound, the mid-'60s Beatles, country Dylan, and in their missing and missed countrymen the La's. Their debut album, All Years Leaving, is coated in honey-sweet vocal harmonies, rollicking tempos, gently strummed guitars, and a general sense of easy nostalgia."

Jag ropade in The Stands skiva på Tradera häromdagen. Hur kunde jag låta bli? Omslaget, beskrivningen av musiken, allt formligen skrek ju Michael Head. Allt utom avsaknaden av ett ynka "R" i bandnamnet, något som jag lyckades missa helt i min upphetsning... Tanken på ett missat Strands-album fick mig att helt tappa koncepten. Men ärligt talat, är det konstigt att man misstar sig? Här finns ju fler likheter än olikheter. De delar ju till och med hemstad (Liverpool) for crying out loud!

Musik: Barocktober.

Tough Alliance var (som vanligt skulle många nog vilja säga) före sin tid när de inkluderade en cover av "Hung Up On A Dream" på "First Class Riot"-singeln i våras. Ett drygt halvår senare kunde inget vara mer rätt än The Zombies undersköna barockpop. Rätt såväl i den rådande tidsandan som på ett mer personligt plan. Barockpop är på modet, och ingen kunde vara lyckligare än jag. Plötsligt är det enklare än på länge att fylla samlingen med pampiga men luftiga orkestermelodier, svävande röster och vackra blåsharmonier. Kanske kan man hoppas på att någon äntligen tar tag i att återutge Left Bankes "Walk Away Renee / Pretty Ballerina" eller åtminstonne "Theres Gonna Be A Storm". Det vore sannerligen på tiden. I väntan på det kan man alltid glädjas åt de godsaker som trots allt finns att ta del av här och nu.

Cocoanut Groove - The End Of Summer On Bookbinder Road (Låt)

En briljant titel, på en precis lika briljant låt. Jag skulle kunna sitta och mata in 60-talsinfluenser tills fingertopparna svartnar (Love-trumpeten! Colin Blunstone-rösten! Harpsichords!) Mest av allt hör jag nog ändå ljudet av ett svenskt Clientele. Bara låttiteln och de känslor den frambringar (analkande höst, melankoli, geografiska platser, böcker) för tankarna till mitt brittiska samtida favoritband. Jag längtar efter fler låtar, efter EP:s och fulllängdare. Än så länge verkar det inte finnas mer att höra än den här låten. Lyssna på den på Cocoanut Grooves MySpace-sida och förförs du också. Rita sedan ett streck på väggen för varje dag du behöver genomlida utan en ny Cocoanut Groove-låt.

The Zombies - Into The Afterlife (Skiva)













En samling material som Zombies-människorna Rod Argent och Colin Blunstone (eller Neil MacArthur som han, den knasbollen, ett tag kallade sig) spelade in mellan The Zombies splittring och solokarriärernas avstamp, kan det vara något? Med största sannorlikhet - JA! Jag har ännu inte hört detta - har inte riktigt råd att köpa skivan i nuläget, men recensioner hävdar att inga av spåren ligger särskilt långt från mästerverket "Odessey & Oracle" i sound och känsla, och det låter allt för lovande för att missas.

V/A - Tea & Symphony - The English Baroque Sound 1967 - 1974 (Skiva)













Lori Balmer, Vigrass, Julian Brooks, Lea Nixon... Namn som säger dig något? Nej, inte mig heller. Inte ännu. "Tea & Symphony" är ännu en skiva jag inte hört, men kommer att investera i så fort ekonomin tillåter. Informationen om den är ganska knapphändig. Trots ihärdigt googlande vet jag inte mer än att Bob Stanley sammanställt den, att det är barockpop och de som hört den verkar ha älskat den. Det känns ändå som att det räcker för att motivera ett inköp, inte sant?