Musik: Årets skivor #3.

Smog dominerade den sena våren med ”Red Apple Falls”. Varm melankoli blir inte mycket vackrare, mer avslappnad och inbjudande än så. Som en ensam kväll på en veranda i den amerikanska södern. Eldkvarns nya, ”Svart Blogg” gick också varm. Jag är svag för Eldkvarn, och ”Fulla För Kärlekens Skull” blev soundtrack till, om inte utekvällar så åtminstone dagarna efter utekvällarna, när upplevelserna skulle förstoras och romantiseras och baksmällan rättfärdigas. En annan nyare skiva som jag lyssnade riktigt mycket på vid den här tiden på året var Dinosaur Jr:s <
”Beyond”. Årets comeback och en av bandets absolut bästa skivor.

Jag hade haft Ariel Pinks ”House Arrest” ett bra tag, men aldrig riktigt fastnat för den, förrän en intressant artikel i Sonic fick mig att ge den en ny chans. ”Alisa” och ”Every Night I Die At Miyagis” gjorde starkast intryck. Klassiska stycken pophantverk inlåsta i en kaotisk speldosa till produktion. De mest utflippade låtarna hoppade jag dock över.
Jag mötte sommaren (eller det som skulle föreställa sommaren) till tonerna av Clienteles ljuvliga ”God Save The Clientele”, först i mp3-spelaren, men efter en strålande konsert (årets bästa?) på Debaser köpte jag även skivan. En av de jag lyssnat flitigast på det här året, och faktiskt årets bästa skiva. Jag hoppades på att få avnjuta den från en sprakande stereo på en picknickfilt på Djurgården med en flaska vin och lite trevligt sällskap, men alla som tillbringade tid i Stockholm under regnsommaren 2007 inser att så aldrig blev fallet. Lyckligtvis fungerar deras moderna version av barockpop lika bra i stereon med regnet smattrande mot fönsterkarmen.

Musik: En låt #26.

N.Lannon - I Freak You Out

N.Lannon får inte särskilt mycket kärlek, och det är inte så konstigt. Han är egentligen en ganska ordinär singer-songwriter, en som lutar sig mer mot sitt sound (dunkel akustik med atmosfäriskt knaster och elektroniska harmonier i bakgrunden) än mot sina låtar. Stämningsfullt är det, och funkar ypperligt i situationer där stämningsfull musik brukar fungera. Ur laptopens högtalare sent om natten, exempelvis. Men det är sällan jag finner mig nynnandes hans låtar, sällan hans musik ploppar upp i skallen och vägrar försvinna förrän jag stoppat hans skiva i cd-spelaren. Eller laptopen.

Det är nu jag talar om att det finns ett undantag.

"I Freak You Out" heter N.Lannons absolut bästa låt. Den avslutar hans debutskiva "Chemical Friends", och inleds med några av de finaste, sannaste och enklaste raderna jag vet, rader jag alltid nynnar i mitt huvud såväl inför som efter extra tunga arbetsdagar. Gitarrens strängar vibrerar moloket, så som bara riktigt utmattade och långsamma fingrar kan få dem att vibrera, och Nyles Lannons Elliott Smithska röst låter uppgiven och bräcklig, sådär som man kan känna sig efter ett riktigt helvetiskt arbetspass.

"It's easy to ignore some signs
when working like a dog.
And so easy to focus all the time
on things we are not"

Nu är detta egentligen inte alls en låt om arbetslivets vedermödor, frihetens pris och tillvarons brist på mening, utan en historia om uppbrott, om slutet på ett förhållande. Tror jag. Men det är oväsentligt. Det fina med popmusik är ju att man kan ge den de betydelser man själv vill, och för mig kommer den här låten alltid att, tillsammans med Eldkvarns "I Skydd Av Mörkret", vara soundtracket till de där eftermiddagarna då jag gick från jobbet mot busshållplatsen med en knuten näve i fickan och frustrationen surrade som ett bålgetingbo i huvudet.