Musik: It's a Smoggy Smog World.

I dessa dagar av vulkanaska känns det mer än passande att inhandla tre Smog-skivor.

Musik: Vårens skivor.

Julie Doiron - Goodnight Nobody

Det finns en del låtar på "Goodnight Nobody" som bara är. Som bara mal på. Som inte leder någonstans. Ni vet säkert vad jag snackar om. De flesta singer-songwriter-skivor brukar innehålla ett par transportsträckor. Musik utan minnesvärda melodier, men som säkert känns oerhört viktiga för den som skrivit dem. Cat Power, den artist som först dyker upp i huvudet när jag lyssnar på "Goodnight Nobody", gör skivor som till två tredjedelar består av den sortens låtar. Det fascinerande med Doirons diton är att man lyssnar ändå. Hon har en röst som drar öronen till sig, även när låtarna bara tuffar förbi försiktigt. Och när det bränner till på riktigt, som i "The Songwriter", då är det inte långt till de nattsvarta höjder Jason Molina besteg på "The Lioness".



The Free Design - Heaven/Earth

Tre Free Design-skivor på en gång blev det, och jag måste erkänna att det blev lite cute overload där ett tag. För mycket stämsång och sockersöta harmonier är förödande för den psykiska hälsan. "Heaven/Earth" är min favorit av de tre. Den är lite mer nedtonad, lite jazzigare och luftigare i sitt sound, närmare barockpop än barnmusik, om man säger så. Stundtals väldigt vackert.



Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle

Årets mest överraskande och mest välförtjänta hype är "I Sometimes Wish We Were An Eagle", Bill Callahans andra skiva i eget namn. Jag tyckte mycket om hans förra, och är svag för det mesta han gjort som Smog, men det här är nog, tillsammans med "Red Apple Falls", hans verkliga mästerverk. Den låter ungefär som vanligt, bara bättre, vackrare, skörare. Som ett destilat av allt det jag älskat med Smog. Undersköna melodier och texter som utklippna ur en diktsamling. Men storheten ligger lika mycket i detaljerna som i helheten. Den inbrytande stämman i "Rococo Zephyr". Den dramatiska cellon i "Eid Ma Clack Shaws" refräng, en låt som för övrigt innehåller årets mest briljanta textrader.

"I fell back asleep some time later on
And I dreamed the perfect song
It held all the answers, like hands laid on

I woke halfway and scribbled it down
And in the morning what I wrote I read
It was hard to read at first but here's what it said:

Eid ma clack shaw
Zupoven del ba
Mertepy ven seinur
Cofally ragdah"

Absurda ord, som med Callahans deadpan, lätt apatiska röst, blir märkligt effektiva, rörande och störande. Alla som försökt skriva ner sina märkliga drömmar om nätterna förstår precis.

Musik: Årets skivor #3.

Smog dominerade den sena våren med ”Red Apple Falls”. Varm melankoli blir inte mycket vackrare, mer avslappnad och inbjudande än så. Som en ensam kväll på en veranda i den amerikanska södern. Eldkvarns nya, ”Svart Blogg” gick också varm. Jag är svag för Eldkvarn, och ”Fulla För Kärlekens Skull” blev soundtrack till, om inte utekvällar så åtminstone dagarna efter utekvällarna, när upplevelserna skulle förstoras och romantiseras och baksmällan rättfärdigas. En annan nyare skiva som jag lyssnade riktigt mycket på vid den här tiden på året var Dinosaur Jr:s <
”Beyond”. Årets comeback och en av bandets absolut bästa skivor.

Jag hade haft Ariel Pinks ”House Arrest” ett bra tag, men aldrig riktigt fastnat för den, förrän en intressant artikel i Sonic fick mig att ge den en ny chans. ”Alisa” och ”Every Night I Die At Miyagis” gjorde starkast intryck. Klassiska stycken pophantverk inlåsta i en kaotisk speldosa till produktion. De mest utflippade låtarna hoppade jag dock över.
Jag mötte sommaren (eller det som skulle föreställa sommaren) till tonerna av Clienteles ljuvliga ”God Save The Clientele”, först i mp3-spelaren, men efter en strålande konsert (årets bästa?) på Debaser köpte jag även skivan. En av de jag lyssnat flitigast på det här året, och faktiskt årets bästa skiva. Jag hoppades på att få avnjuta den från en sprakande stereo på en picknickfilt på Djurgården med en flaska vin och lite trevligt sällskap, men alla som tillbringade tid i Stockholm under regnsommaren 2007 inser att så aldrig blev fallet. Lyckligtvis fungerar deras moderna version av barockpop lika bra i stereon med regnet smattrande mot fönsterkarmen.

Musik: Smog – Red Apple Falls

Artist: Smog
Titel: Red Apple Falls
Bolag: Drag City
År: 1997

“Julius Caesar” är inte världens roligaste skiva. Anal lo-fi utan minnesvärda låtar, bara knaster och oväsen och ostämda gitarrer. Den var, om man bortser från (genialiska) låten ”Dress Sexy At My Funeral”, mitt första möte med Smog, och skulle om jag vore en mindre tålmodig person förmodligen gjort mig avigt inställd till Bill Callahan och hans musikaliska gärning. Men nej. Jag visste att han hade mer att erbjuda, och vägrade låta mig skrämmas.
Tack och lov. ”Red Apple Falls” är nämligen betydligt bättre. En av de bästa skivor jag hört på länge, faktiskt. Inte en skiva som väsnas, utan en som lunkar på tyst och stämningsfullt i bakgrunden. Bill Callahan har en röst som är behaglig att lyssna på. Lite Christian Kjellvander-mörk, lite Lou Reed-pratig, lite Mark Kozelek-apatisk utan att låta lika hopplös.
Jag gillar det, gillar det konsekventa, finner en viss trygghet i att drönande evighetslåt avbyter drönande evighetslåt. Det är ju så vackert, nästan hela tiden, och avbrott från stillheten finns ju faktiskt också för den som gillar sånt. ”Ex-Con” till exempel, studsar på i makligt Magnetic Fields-tempo och är faktiskt ganska söt och upplyftande, trots att den handlar lika mycket om utanförskap och lidande som allt annat.

Bill Callahan släpper ny skiva i vår, under eget namn.
I am so there.