Musik: Vårens skivor.

Julie Doiron - Goodnight Nobody

Det finns en del låtar på "Goodnight Nobody" som bara är. Som bara mal på. Som inte leder någonstans. Ni vet säkert vad jag snackar om. De flesta singer-songwriter-skivor brukar innehålla ett par transportsträckor. Musik utan minnesvärda melodier, men som säkert känns oerhört viktiga för den som skrivit dem. Cat Power, den artist som först dyker upp i huvudet när jag lyssnar på "Goodnight Nobody", gör skivor som till två tredjedelar består av den sortens låtar. Det fascinerande med Doirons diton är att man lyssnar ändå. Hon har en röst som drar öronen till sig, även när låtarna bara tuffar förbi försiktigt. Och när det bränner till på riktigt, som i "The Songwriter", då är det inte långt till de nattsvarta höjder Jason Molina besteg på "The Lioness".



The Free Design - Heaven/Earth

Tre Free Design-skivor på en gång blev det, och jag måste erkänna att det blev lite cute overload där ett tag. För mycket stämsång och sockersöta harmonier är förödande för den psykiska hälsan. "Heaven/Earth" är min favorit av de tre. Den är lite mer nedtonad, lite jazzigare och luftigare i sitt sound, närmare barockpop än barnmusik, om man säger så. Stundtals väldigt vackert.



Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle

Årets mest överraskande och mest välförtjänta hype är "I Sometimes Wish We Were An Eagle", Bill Callahans andra skiva i eget namn. Jag tyckte mycket om hans förra, och är svag för det mesta han gjort som Smog, men det här är nog, tillsammans med "Red Apple Falls", hans verkliga mästerverk. Den låter ungefär som vanligt, bara bättre, vackrare, skörare. Som ett destilat av allt det jag älskat med Smog. Undersköna melodier och texter som utklippna ur en diktsamling. Men storheten ligger lika mycket i detaljerna som i helheten. Den inbrytande stämman i "Rococo Zephyr". Den dramatiska cellon i "Eid Ma Clack Shaws" refräng, en låt som för övrigt innehåller årets mest briljanta textrader.

"I fell back asleep some time later on
And I dreamed the perfect song
It held all the answers, like hands laid on

I woke halfway and scribbled it down
And in the morning what I wrote I read
It was hard to read at first but here's what it said:

Eid ma clack shaw
Zupoven del ba
Mertepy ven seinur
Cofally ragdah"

Absurda ord, som med Callahans deadpan, lätt apatiska röst, blir märkligt effektiva, rörande och störande. Alla som försökt skriva ner sina märkliga drömmar om nätterna förstår precis.