Litteratur: Nu läses #7.

Harry Martinson - Nässlorna Blomma

En tredjedel av romanen har jag kvar, en tredjedel kvar av min första Harry Martinson, men jag vet att det är det bästa jag läst sedan jag slog ihop pärmarna till "Vredens Druvor" för några månader sedan, och jag vet att om inget oförutsett - typ, död, blindhet eller helkroppsförlamning - inträffar är det här bara början på en lång vacker vänskap.

Romanen skildrar unge Martin, som efter en serie familjetragedier tas under kommunens "skyddande" vingar och blir sockenbarn. Martin skickas från gård till gård, trivs ingenstans, men inser för varje byte att han hamnat ur askan i elden, att gräset i själva verket var grönare på förra sidan. Martin är långt från någon präktig Charles Dickens-karaktär. Han gnäller och gråter sig genom romansidorna, lismar, ställer sig in, är självisk. Han är som barn är mest med andra ord. Det gör hans strapatser än mer gripande att följa.

Men främst är det språket som imponerar. Det är lyriskt, det är färgstarkt, det är fullständigt unikt och känns aldrig krystat. Och det är något med den här sortens romaner som gör dem så passande att läsa på sommaren. Svensk landsbygd, solsken och vind, men också tistlar och nässlor. Även om mitt liv är ganska långt från Martins finns ändå någonstans en känsla av min barndoms somrar i stugan på landet, som ju handlade lika mycket om att fånga fjärilar i håv som att bli myrbiten på benen eller köra lådbilen ner i nässelsnåret.

Jag älskar detta.

Blir det Ivar Lo-Johansson härnäst månne?