Svammel: Solskenet, Oddjob, glassen, jazzen.

Åt en kall sallad vid skrivbordet och bevakade sedan ensam telefonen medan kollegorna var på lunch. Det var en besvärlig timme, men den gav mig istället en lunchrast utan lunch, utan matsalssorl och bestickklirr. En timme att tillbringa precis som jag själv önskade. Vad jag önskade mig mest just då var en solskenspromenad på Stora Essingen med en kall glass i ena handen och musik i öronen. Valet föll på Magnum med rosa innehåll, valet föll på Oddjobs "Koyo", en skiva som inte riktigt funnit sin plats hos mig tidigare, men som fungerade alldeles perfekt den här lunchrasten. Jag satte mig på en parkbänk med utsikt över Mälarens mynning och Essingen den mindre, bläddrade förstrött i en tidning, lät minuterna bli kvartar och kvartarna bli en halvtimme och slutligen fyrtiofem minuter. Så gav jag mig tillbaka, och kom in i den torra kontorsluften lagom till att sista spåret ebbade ut. Det var den bästa lunchrasten på evigheter. Det var varken solskenets, glassens eller Oddjobs förtjänst. Det var kombinationen.