Litteratur: Wheel Of Time.

När jag var liten, någonstans mellan högstadiet och gymnasiet (och fan, jag måste erkänna, ända fram till tredje ring) var jag en storkonsument av fantasy. Jag köpte, läste, till och med stal, fantasyböcker. Det är inget jag ägnar mig åt längre - varken fantasy eller stölder, tack och lov. Fantasy skulle vara episk, så var det bara, och en av de mest episka romansviterna var Robert Jordans "Wheel Of Time" (eller "Sagan Om Drakens Återkomst" som den hette på svenska). Jag slukade säkert elva romaner innan jag insåg att de aldrig skulle leda någon vart. I de sista tre delarna jag läste hände inget alls. Nya karaktärer introducerades i tid och otid, och det liknade mer en av teves evighetssåpor än den stora litteratur jag inbillat mig att det var. Jag gick över till att läsa Ulf Lundell och andra rödvinsromantiker och sen var fantasyn ett minne blott.

Jag blir lätt nostalgisk när jag nås av nyheten att "Wheel Of Time" nu blir serietidning. Mer än tio år har passerat sedan jag senast höll någon av böckerna i mina händer och Robert Jordan har hunnit kila vidare. Jag kommer aldrig att öppna hans böcker igen, men kan faktiskt tänka mig att läsa ett par nummer av serien. Av sentimentala skäl, och för att eskapism är något jag helst slukar i serieform.