Film: De Ofrivilliga.

Efter en titt på Ruben Östlunds fantastiska "De Ofrivilliga" frågar jag mig: "Är människan verkligen tänkt att vara ett flockdjur? Skulle vi inte klara oss bättre en och en, på egen hand?" Filmen är full av situationer där människor drar med varandra, eggar varandra, trasslar in varandra, längre och längre in i det absurda, det pinsamma, ibland rent av det livsfarliga. Enkla kommentarer fällda utan eftertanke får medmänniskor att fatta dumdistriga beslut, som att gå fram och undersöka slocknade fyrverkeripjäser. Två tonårsflickor dricker sig stupfulla. En bitter busschaufför vägrar köra vidare innan någon erkännt sig skyldig till sabotaget på toaletten, där en gardinstång har rivits ned. "Nästa gång kan det handla om något som äventyrar bussens säkerhet." Det är både roligt och plågsamt att se. Och framförallt otroligt intelligent och välregisserat. Kameran ligger hela tiden lite utanför händelsernas centrum, statisk, bortvänd. Det är lite som att överhöra samtal man inte är menad att höra. Skådespeleriet är enormt trovärdigt (trots, eller tack vare, att Maria Lundkvist - i rollen som sig själv - är den enda "riktiga" skådespelaren i produktionen) och det förstärker den dokumentära känslan.

"De Ofrivilliga" är en fascinerande film, en smart film, och faktiskt också, då och då, en varm, medkännande och ganska hoppfull film. Helt klart den bästa svenska jag sett på mycket länge.