Film: Hälsningar Från Skogen.

Gällared, Halland, gränsar till Ullared, och mycket mer än så finns inte att säga om kommunen. Tänker man. Men naturligtvis finns där lika många och viktiga historier att berätta som var som helst. Bara man vågar gräva.

Mikel Cee Karlsson har grävt där han stått, i hemkommunens mylla, på föräldrarnas bakgård. Till en början ser hans debutfilm ut att vara en ny "Plötsligt I Vinslöv". Vi får följa vanliga och ovanliga människor - ett försiktigt krisande medelålderspar, en religiös guldklädd dansk i helskägg, en tvångsmässig fotograf - i vanliga och ovanliga situationer. Men där "Vinslöv" är komisk, på gränsen till lyteskomik, är "Hälsningar Från Skogen" dystrare, lite mer poetisk, och innehåller färre oneliners som "Det är bara fettet som brinner!" Gott så.

Samtidigt: Egensinniga småstadsbor, långsamma panoramavyer över prunkande landskap, knastrig electronica, luddig gräns mellan dokumuntärt och fiktion. Jag har sett det här förrut. Det känns som återkommande ingredienser inom svensk independentfilm sedan Jesper Ganslandt och Ruben Östlund för några år sedan slog igenom med "Farväl Falkenberg" respektive "Gitarrmongot". Inte så pass välanvända att man tröttnat, men det är inte koncept som kommer hålla hur länge som helst.

Därmed inte sagt att det här är dåligt. Tvärtom. Jag hyser en enorm respekt för både Ganslandt och Östlund, så en jämförelse med dem är en stor komplimang i min bok. Och även om man känner igen sig här och var finns det också scener som är helt unika, egna och enastående vackra. Mikel Cee Karlsson är ett namn att lägga på minnet.

(Filmen kan ses här. Kostar en tjuga, och det är den helt klart värd.)