Film: Once.

Regi: John Carnby
Genre: Drama, Musikal
Titel: Once
År: 2007
Land: Irland

Om Ken Loach, Mike Leigh, eller rent av Shane Meadows, hade regisserat en musikal, hade det kanske kunnat se ut så här. Ett regngrått Dublin, en skäggigt lufsig gatumusikant i huvudrollen, socialt patos så det räcker och blit över (filmen inleds med att gatumusikanten rånas av en missbrukare. När han sedan hinner ikapp honom och får höra missbrukarens snyfthistoria ger han honom en kram istället för en smocka). Nu är det relativt okände John Carnby som stått för regin, och resultatet, "Once", är en av de finaste filmupplevelser jag varit med om, och helt klart förra årets bästa film. En nedtonad, intim och otroligt gripande historia om två fattiga och lite trasiga människor (vi får aldrig veta deras namn, men de spelas med bravur av Glen Hansard och Marketa Irglova) som möts på gatan (han är gatumusikant och dammsugarreperatör, hon pianospelande blomsterförsäljare) och inleder ett platonskt förhållande där ett gemensamt musikprojekt står i centrum.

I och med att filmen kretsar kring två musiker kommer musiknumren helt naturligt och känns sällan ansträngda. Sångerna framförs akustiskt på gatan, med gitarr och piano i musikaffären, med helt band i studion, men precis som i vilken "vanlig" musikal som helst för de handlingen frammåt och är laddade med dolda undertoner. Och massor av subtil romantik. Faktum är att "Once", trots att den (spoilervarning) inte innehåller en enda kyss eller sexscen, är bland det mest romantiska jag någonsin sett.

Det är faktiskt ett under att filmen fungerar så bra; vissa scener skulle kunna bli olidligt cheesy. Till och med när det busas omkring på stranden eller när en tidigare cynisk ljudtekniker smälter till tonerna av Hansard och Irglovas musik, känns det trovärdigt. Att musiken sedan låter som en blandning mellan Coldplay och Damien Rice är ett annat kapitel. Jag tycker att den är fullständigt ljuvlig, men det kan mycket väl handla om att den ackompanjerat så fina scener.

Ska man hitta en grundläggande anledning till att "Once" fäster sig så hårt i hjärtat, så är det nog något så enkelt som personkemi. Hansard och Irglova är helt fantastiska tillsammans, allt från blickar till ansiktsuttryck och rörelser känns hundra procent äkta, och det känns ibland som om det är en dokumentär man tittar på. Den känslan är inte heller särskilt långt från sanningen, då de båda skådespelarna efter filminspelningen blev ett par på riktigt. Nu turnerar de som duo och framför låtarna från filmen. De har bland annat setts hos David Letterman. Kommer de någonsin till Stockholm är jag där, längst fram. Om inte för musiken, så åtminstonne för att få uppleva lite mer av den där kemin och romantiken.

9/10