Film: Återkomsten.

Regi: Andrei Zvyagintsev
Genre: Drama
Titel: Återkomsten
År: 2003
Land: Ryssland

I ett blåtonat Ryssland kivas Ivan och Andrey som bröder gör. När de en dag störtar in genom dörren efter ännu ett slagsmål hyschas de av sin mamma, som förkunnar att deras pappa sover. Deras pappa som inte visat sig hemma på tolv år har plötsligt återvänt. Efter en ansträngd middag där fadern genast återupptar rollen som alfahanne, tar han med sig sina söner på fisketur. Men är han verkligen deras pappa? Och varför propsar han på att umgås när han ändå bara behandlar dem som avskräde? Ivan är skeptisk, medan hans äldre bror gör allt för att vinna faderns gillande. Det blir en smärtsam fisketur, med livsomvälvande händelser.

”Återkomsten” är oavbrutet spännande, engagerande och skitsnygg. Tarkovskij-jämförelserna må vara tjatiga (och ganska meningslösa när de kommer från undertecknad, som bara sett ”Offret” och halva ”Stalker”) men de går inte att komma från. Det är samma knivskarpa foto, samma storslagna panoreringar, samma detaljbilder, samma palett. Men med en historia som är betydligt enklare att relatera till och förstå än något av det jag sett av Tarkovskij.

Jag har faktiskt inga invändningar alls mot ”Återkomsten”. Den är så nära perfektion man kan komma, ett mästerverk inom genren. Inte en film man mår bra av, inte en film som levererar några svar, men ett drama som håller tittaren i ett järngrepp från början till slut. Och Ivan Dobronravovs Ivan är ett föredöme för all världens tjurskallar. Aldrig har jag väl sett en så konsekvent trumpen karaktär. En fantastisk barnskådespelare som gick en allt för tidig död till mötes. Ett år efter filmens inspelning omkom han i en drunkningsolycka, i samma sjö som filmen till stor del utspelar sig kring.

9/10