Musik: Bright Eyes - Ingen mer gråtande Conor
Conor Oberst har blivit gladare med åren.
I sista spåret "Let's Not Shit Ourselves" på genombrottsskivan "Lifted or The
Story Is In The Soil, Keep Your Ear To The Ground", gick han igenom en egen
privat skärseld med whisky och piller, och vaknade på en sjukhussäng med
en förstående fader vid sin sida och solen skinande genom persiennerna.
Sedan dess har det gått riktigt bra för Nebraskagrabben med den spruckna
rösten. Han har slagit igenom stort, turnerat med Springsteen och R.E.M.,
flyttat till New York och blivit tillsammans med Hollywoodskådisen Wynona
Ryder.
När han nu återkommer är det inte med ett, utan två album. Det ena i
ganska traditionell Bright Eyes-stil, det andra klätt i elektronisk skrud.
"I'm Wide Awake It's Morning" är en till stor del akustisk historia, med
hela det amerikanska musikarvet i ryggsäcken. Conor Oberst går här helt in
i den roll som MOJO och Rolling Stone-journalister tillskrivit honom,
rollen som "den nye Bob Dylan".
Mycket här är bra, jodå. Framförallt "Old Soul Song" som har potential att
bli en av gruppens klassiker. Oberst är fortfarande ett geni, och många av
texterna innehåller samma glödande poesi som alltid. Men en avskalad
produktion som den här fungerade bättre förr, när han var arg, ledsen och
frustrerad och spottade ur sig orden som om livet hängde på det. Här blir
det för tillbakalutat. Det känns ofta som om skivan går på tomgång, som om
ingenting händer. "I'm Wide Awake, It's Morning" lunkar långsamt fram på
dammiga mellanvästerngator med allt för långa transportsträckor.
"Digital Ash In A Digital Urn" är däremot, den fåniga titeln till trots,
taggig och spännande. Ljudmässigt lever den i nuet.
Den är kanske inte så nyskapande - elektroniska popskivor är ju mer regel
än undantag numera. Det är inte heller lysande, det finns mycket dödtid
även här. Och Conor, snälla: det är en sak att experimentera med syntar,
en helt annan sak att så fullständigt smutsa ner en bra låt med samplade
bäbisskrik.
Men det här är en ny inramning för Bright Eyes, och varje tecken på
utveckling är ett gott tecken.
Etiketter: americana, Bright Eyes, electronica, Musik, recension
1 Comments:
no more crying khonnor
Skicka en kommentar
<< Home