Litteratur: James Crumley - En Sista Riktig Kyss.

Titel: En Sista Riktig Kyss
Författare: James Crumley
Förlag: Modernista
År: 1978 / 2008

Har varit intresserad av Modernistas Pulp-serie en längre tid nu, och i synnerhet James Crumleys roman "En Sista Riktig Kyss". Men jag har inte gjort något riktigt försök att närma mig den. Böckerna kostar lite för mycket för att jag ska våga mig på en chansning, särskilt som det handlar om en genre som jag egentligen inte är särskilt förtjust i. Deckare har aldrig riktigt varit min gebit, även om jag börjat ändra inställning under det senaste året (både Louise Welshs "Det Dolda Rummet" och Patricia Highsmiths "Skuggan Av Ett Ansikte" var angenäma läsupplevelser.)

Bibblan kändes som en bra början. Mitt första försök att låna den slutade dock i besvikelse och uppgivenhet, då det visade sig att biblioteket i Aspudden hade semesterstängt, och Läsesalongen på Kulturhuset hade den bara för enveckaslån. Men trägen vinner, boken fanns även inne på biblioteket i Älvsjö, och nu när den ligger utläst i min väska (läste ut den för cirka tio minuter sedan) är jag oerhört glad att jag inte gav upp jakten. För det är en smått fantastisk roman. Engagerande, spännande och underhållande rakt igenom. Och jag får många av mina illusioner om deckargenren grusade. "En Sista Riktig Kyss" är en riktig sidvändare, inte enbart för att historien är spännande, utan framförallt för att den är så förbannat välskriven. Rapp dialog, träffande skitiga metaforer och målande miljöbeskrivningar av Amerikas bakgator.

Hårdkokte privatspanaren C.W Sughrue söker upp den alkoholiserade författaren Abraham Trahearne och finner honom på en sylta i en småstad strax utanför San Fransisco. Sughrue och Trahearne visar sig ha en hel del gemensamt, inte minst smaken för sprit och kvinnor. De blir snabbt goda vänner, så goda att Trahearne följer med Sughrue under hans nästa uppdrag, där han försöker finna en ung kvinna som rymt hemifrån tio år tidigare. Det tycks vara ett relativt enkelt fall, allt pekar på att hon dragit till San Fransisco och hamnat i porrindustrin, men naturligtvis är det mer komplicerat än så. Det blir många turer fram och tillbaka, men precis när det börjar kännas för långsökt kommer en ny vändning och man är på banan igen.

C.W Sughrue figurerar även i tre andra Crumley-romaner, "The Mexican Tree Duck", "Border Snakes" och "The Right Madness". Det glädjer mig. Han är en oerhört älskvärd huvudperson; i grunden godhjärtad, men döljer det bakom en ständig svada av dräpande deckarrepliker. Han är dryg och rolig, tämligen odräglig och oduglig, men får ändå, på något sätt, jobbet gjort. En levande deckarklyscha, men väl medveten om det, som om det är en roll som ingår i yrket att ta på sig. Jag ser fram emot att läsa mer om honom, och mer av James Crumley, som tyvärr gick och dog häromåret.

Litteratur: I love scottish noir.

Titel: Det Dolda Rummet
Författare: Louise Welsh
År: 2002

Jag har börjat jobba på bank. Det är back office, så det är inte så märkvärdigt som det låter. Men likväl: jag har börjat jobba på bank. Jag är i daglig kontakt med banktjänstemän. Män i dyra kostymer och litervis med vax i det bakåtstrukna håret. Kvinnor i dräkt och med ansikten stela, som karvade i trä. Män som golfar. Kvinnor som golfar. Robotar i människoskrud.
Därför är det uppfriskande att läsa en roman som utspelar sig i en så direkt motsatt miljö. Ett regnvått, dystergrått Glasgow, för att vara mer exakt.

Romanens huvudperson, Rilke, är en cynisk auktionsförrättare med lättare drog- och alkoholproblem och ljusskygg bekantskapskrets. Under genomgången av ett dödsbo finner han ett kuvert innehållande erotiska fotografier, där det sista föreställer en ung kvinna, torterad till döds. Rilke blir smått besatt av att ta reda på om bilden är äkta, och ger sig ut på en lika skitig som farlig djupdykning ner i Glasgows undre värld.

Ja, ”Det Dolda Rummet” är en deckare. Jag gillar vanligtvis inte deckare. Men ”Det Dolda Rummet” är mer än så. Louise Walsh leker med deckargenrens konventioner som självaste Paul Auster. Att huvudpersonen inledningsvis framstår som en vandrande noirklisché (dyster, dricker för mycket, klär i långa rockar), för att sedan uppdagas vara homosexuell och ha ett utseende som påminner betydligt mer om Max Schreck än Humphrey Bogart, är bara ett exempel. Att berättelsen utspelas i Glasgow gör naturligtvis sitt till. Det är inte alls svårt att föreställa sig Stuart Braithwaite eller Aidan Moffat ihopkurande någonstans i någon av de skumma barer Rilke jagar information i.

Trovärdigheten är det väl si och så med. Dialogen är lite larvig ibland. Och mina erfarenheter av den undre världen sträcker sig förvisso inte mycket längre än till ett daimsnatteri någon gång i gymnasiet, men jag har ändå svårt att tro att alla smågangsters på fullt allvar kallar sig för namn som ”Cool Charlie”, ”Big Jimbo” eller ”Unge Drummond”.
Men det gör inget. Vill man ha ett trovärdigt reportage om Skottlands kriminella är nog Ken Loachs ”Sweet Sixteen” ett bättre val. Vill man bara ha ett stycke skicklig, originell underhållning är ”Det Dolda Rummet” riktigt, riktigt trevlig.

Roligt också att ha upptäckt en ny genre: skotsk noir av kvinnliga författare. Härnäst; Denise Minas Garnethilltrilogi!

7/10