Litteratur: Nu läses #8.

Jon Jefferson Klingberg - Jag Tror Vi Behöver Prata Faktiskt

Det var länge sen jag var med om att en roman läste sig av sig självt på det här sättet. Från att jag slog upp Jon Jefferson Klingbergs (gitarrist i Docenterna) debutroman har jag haft den uppslagen varje ledig stund. Och snart är den utläst.
"Jag Tror Vi Behöver Prata Faktiskt" är skriven i dagboksform och skildrar en skilsmässa och den dimmiga perioden som följer på den. Jag är inte gammal nog att ha upplevt en skilsmässa ur förstapersonsperspektiv Men jag har upplevt det ur grodperspektiv, och jag har upplevt uppbrott. Och precis som Nick Hornbys "High Fidelity" blivit en snuttefilt att återvända till varje gång någon vänt mig ryggen, tror jag att "Jag Tror Vi Behöver Prata Faktiskt" skulle kunna bli det, om situationen (hemska tanke) skulle uppstå. Den har samma avväpnande bitterljuva humor, samma öga för detaljer, såväl i relationerna mellan romanens karaktärer som små säkra vardags- och samtidsbetraktelser. En låt som spelas på radion. En popstjärna som glider in på Pet Sounds Bar. Det förankrar romanen i nuet och gör den enkel att relatera till. Det faktum att huvudpersonen är extremt gnällig gör naturligtvis sitt till för identifikationen också...

Det är rörande, naket, rätt ofta patetiskt och allra oftast träffsäkert. Och som sagt, väldigt lättläst (får man kalla den här sortens manlig chiclit för dicklit, eller är man för burdus då?)

Något som slår mig: Jag har fortfarande inte sett Patrik Erikssons "En Enastående Studie I Mänsklig Förnedring". Det borde åtgärdas. Känns som en systerfilm till den här boken.