Film: Milk.

"Milk" är det starkaste jag sett på väldigt länge. Sedan jag såg klart den förra helgen har jag haft svårt att släppa den. Kommer titt som tätt på mig själv med att surfa runt efter Harvey Milk-fakta på Wikipedia och annorstädes. Det är ett gripande människoöde helt enkelt. Ett intressant stycke samtidshistoria. Och en mycket välgjord film, inte minst. Visst, här och var känns det som Oscars-fjäskande av värsta sort (flera självklara ingredienser i Oscars-receptet finns här; det är verklighetsbaserat, det är tårar, stora känslor, minoriteter) . Men det spelar ingen roll. Inte när det görs så här snyggt och spelas så här väl.

Harvey Milk var den förste folkvalda amerikanske politiker att vara öppen med sin homosexualitet. Han sköts till döds av en politisk motståndare och blev något av en symbol för San Fransiscos gayrörelse. Filmen skildrar hans liv, från att han som fyrtioåring flyttade till San Fransisco, och fram till hans död åtta år senare.

"Han gör sällan några muntra roller", sa min pappa när vi diskuterade Sean Penn häromdagen. Det må vara sant. Han spelar ofta plågade karaktärer, ofta på gränsen till sammanbrott. Harvey Milks liv var ju inte heller någon solskenshistoria . Men det är omöjligt att inte inspireras och engageras av Harvey Milks glädje och optimism. Vilka motgångar han än stöter på reser han sig igen. Och trots det tragiska öde han gick till mötes så lyckades han ju faktiskt med mycket av det han föresatte sig.

Det känns faktiskt rätt pinsamt att jag inte kände till honom innan jag såg den här filmen.